Jag har aldrig fileat en fisk, det var mannen i fiskdisken i Finistère som fileade den färska fisken.
Jag har aldrig skjutit ett djur.
Jag äter kyckling och när jag blir bjuden äter jag entrecôte med bernaisesås och pommes frites; blodig entrecôte, entrecôte bleu.
Jag äter kött men jag har mage att förfasa mig när mina vänner går jaktkurs och lär sig skjuta djur.
Jag tar emot vildsvinsfärsen och älgsteken, lagar till den och äter upp.
Min dubbelmoral är så stor att om jag blivit klonad på mig själv och funnits i flera exemplar utspridda hipp som happ över Europa och överallt hade hälften av klonerna tänkt rätt men handlat fel.
Resten hade handlat rätt men tänkt fel.
Och ingen av dem hade kunnat rätta till det.
Och alla hundratals, tusentals mil jag körde med den bensindrivna Rovern, Frankrike/Sverige, Sverige/Frankrike fram och tillbaks, Autobahn och andra motorvägar med eller utan fri fart, där jag tog mig friheten att köra så fritt jag hann och bara en gång åkte jag fast.
Jag hade kört 111km/tim på en 110km/tim-väg.
Det var en övervakningskamera i Pays de Loire som noterade det, jag fick kravbrev från polisen.
Inte mycket pengar men principen!
Jag körde till polisen i min lilla stad, när jag bodde i Frankrike var besök hos myndigheter högtidsstunder – vänlighet, tydlighet, omsorg.
Jag visade böteslappen för polismannen bakom disken.
Han hade råkat ut för samma sak.
Men eftersom övervakningskameran aldrig har fel var det ingen idé att överklaga.
Vi skildes kärleksfullt, jag körde till posten, gångavstånd men jag körde bil, betalade böterna, körde till macken och tankade, min Rover drog – med dagens mått – orimligt mycket bensin.
Och ingen av alla mina jag hade en skugga av dåligt samvete över mitt liv med Rovern i Finistère.
Att jag inte har någon bil nu beror på att jag bor i Stockholms innerstad, på Söder nevertheless och hade jag bil här skulle jag inte ha råd att bo här för alla parkeringsböter.
Men jag sopsorterar fast jag hatar det.
Och köper bara kravmärkt eller ska det vara kravfritt.
Vem är jag?
