Jag skrev om förundran.
Förundran över ett äpple, en flygmaskin, ett höghastighetståg.
Förundran över människans förmåga att odla fram ett så fint äpple, förundran över att någon kunnat uppfinna flygmaskinen och höghastighetståget.
På bussen i går, en annan sorts förundran.
Förundran över de nya blå bussarna.
Förundran över att någon inrett de nya bussarna med färre säten i färdrikningen än de gamla, på de nya ska passagerarna sitta med ryggen åt och låta utsikter och årstiden flimra förbi baklänges.
Förundran över att samma team som tycker att vi ska åka baklänges på bussen, tycker att vi inte förtjänar bättre än de fruktansvärt fula mönstren på inredningen i de nya bussarna.
Fast förstås, de som inreder bussarna, avlägsna arkitekter på fjärran arkitektkontor långt bortom snille och smak, de som bestämmer hur bussarna ska möbleras, de åker förstås aldrig buss.
