I dag har jag inte fått någonting gjort.
Inte ett ord.
Och så kommer det en gammal Dagens Nyheter krälande från under en sten märkt med året 1977.
Jag kan inte räkna hur många år det har gått sedan dess, vår, sommar, vinter.
Höst.
Måndagar.
Gamla nyheter.
En sådan fruktansvärt otäck tillrättavisning av tiden.
Jag kan inte prata om det.
Bara känner ett enormt obehag.
Jag vill skriva om mig själv, inte skriva om mig själv, utan skriva om, om som i ändra, rätta till från där det blev fel, men det kan jag inte.
Ingen kan det.
Lagt ord ligger och hur mycket ord har jag inte skräpat ner med och jag menar inte orden i böckerna.
De orden är noga valda och inte skräp.
Men allt pratande utanför böckerna.
Allt pratade om, omkring och bredvid, vid sidan av, bakom ryggen på mig själv.
Att ge en intervju är att ge bort det dyrbaraste man har.
Inte det dyrbaraste, inte alls, det dyrbaraste har man inte, det dyrbaraste är det man älskar, dem man älskar och dem man älskar äger man inte.
Men det är att slumpa bort det man mest behöver själv.
Och inte ens sälja det, bara lämna ut till lägstbjudande, DN kostade 1 krona och 75 öre 1977.
Och inte ett ord är sant för de sanna orden tar mycket längre tid än vad som finns i en intervju.
Inte ett sant ord, bara babbel, bara prat.
Det finns ett ord som är nej.
Ett så otroligt mycket vackrare, viktigare och nyttigare ord än ja.
Alla år som har gått och jag har fortfarande inte lärt mig det.
Nej, heter det.
Nej.
