Utdrag ur en bok med mormödrar.
Jag har lovat skriva tiotusen tecken om momma – min mormor, det vill säga mig själv i rätt nedstigande led, genetik, DNA – jag är klonad på momma, fräknar och händer, hudfärg och hår.
Så går det till och det finns inga ord för det.
Inte på vårt språk för det språket finns inte.
Folk skyller på TV och Internet, på att posten har lagt ner och bussen, på att tågen går för glest för att Norrlands inland och fjälltrakter är för långt från Stockholm och för klent befolkat.
Det handlar inte om det.
Det är värre, mycket värre än så.
Så här går det till, så här är det:
Du föds och alla pratar som det ska vara, som momma – min mormor – och moffa, min morfar, som mamma och släkten och dem som därtill hör.
Allting som vanligt, normalt tills en dag på femtiotalet du börjar skolan och livet i den form du känner det tar slut.
Ditt språk tas ifrån dig.
Du måste prata rikssvenska.
Det här med att språk och identitet inte går att skilja åt – du är det du säger och den som säger det och har du inget språk för att säga det på finns du inte.
Den som vill meddela sig med överheten måste göra det på ett språk som överheten förstår och inte på vårt.
Hela mitt liv ett krig för att de som inte förstår mig ska förstå.
Var och en som kommer från en by som den jag kommer ifrån, Australien, Kanada, Bangladesh – alla vi som från våra språklösa byar härstammar vet att det som räknas är det som är negativt.
Som är brist.
Vi är vad vi inte har och inte tvärtom som det är för huvudstadsborna.
Vad har jag gjort, vad är det här straff för?
Undrar du men eftersom du inte har något språk att fråga på blir frågan inte ställd.
Du blir stum.
Skamslagen, tystad.
Jag måste skriva om min mormor fast det inte går.
Ser jag ut som en som skriver på bygdemål?