Jag håller på med en översättning av en pjäs.
Det är en bra pjäs, den har sitt omfång – ett visst antal sidor, den finns och nu grovöversätter jag texten mening för mening, sida för sida, för att sedan börja det omöjliga arbetet med att hitta det bästa ordet för vad som sägs.
Men på svenska.
Den perfekta översättningen finns inte och den bästa översättningen märks inte.
Det är ett omöjligt jobb, men någon måste göra det och nu är det jag och ingen kunde vara gladare.
För när det gäller en översättning finns det någonting att utgå ifrån.
Det finns ett färdigskrivet manuskript på originalspråket.
Det är befintligt.
Jämfört med mitt eget obefintliga oskrivna.
Det oformliga som susar i huvudet, i hjärnan, mellan pannloberna, runt jorden – en skenande satellit som jag måste få stopp på, ta tag i, sätta på plats, strukturera och sätta ord på, göra meningar av, helhet – en roman, en kolumn, ett blogginlägg.
Det finns författare som ställer upp ett mål för hur mycket de ska skriva varje dag, ett bestämt antal sidor per dag; det låter praktiskt och imponerande.
Att av ingenting göra någonting inom en viss, bestämd och begränsad tidsrymd.
Det kan inte jag.
Oavsett om det är ett blogginlägg på 3246 tecken (inklusive mellanslag) eller en roman på 360 sidor, jag håller på tills jag ramlar ihop över datorn med mardrömmar om korridorer, mörker och rymd som aldrig tar slut.
Så är det inte med översättningen.
I dag ska jag göra tre sidor, det har jag satt som mål och det har jag uppnått och jag är så lycklig som en människa med min läggning någonsin kan bli.