Jag har tagit fram påsen med julprydnaderna som legat i källaren sedan jag flyttade från Finistère. Glansiga stora röda och silverfärgade kulor, glittergirlander, de blinkande ljuskedjorna som gjorde att mitt arbetsrum i Finistère såg ut som en rymdstation mitt i universum lämnade jag kvar åt de nya ägarna.
Nu dammar jag av mina små plastfigurer som föreställer en liten kör som sjunger julsånger – de sjunger inte, även en kitschjulpyntare som jag har sina gränser, jag ställer fram de små figurerna, tänder ljus.
Det är bara det att ljusen är slut, jag åker för att köpa stearinljus så det ska räcka hela helgen, jag går till det lilla snabbköp som jag har börjat kalla mitt i min – för mig efter snart två år fortfarande – nya stad.
Föreståndaren för snabbköpet går alltid runt och skriver upp saker på ett block, jag räknar med att det är beställningar av sånt som börjar ta slut, han är alltid där och det är honom jag frågar var stearinljusen finns.
Men det gör jag inte.
Jag står i detta lilla – till skillnad från jättemarknaderna i stadens utkant – sympatiska snabbköp och frågar var kandelabrarna är.
Men det gör ingenting, föreståndaren är precis som föreståndaren för mitt Shopi i Finistère, han fattar att ingen kommer till en liten affär som den där vi står och väntar sig att kandelabrar ska ingå i sortimentet.
Utan kommentarer visar han mig var stearinljusen står, jag köper också en stor förpackning värmeljus, jag köper två för att inte riskera att bli utan värmeljus till mina små sjungande julfigurer.