Finistère vid Bretagnes atlantkust är ett av världens farligaste farvatten. Det är sådant som bidrar till tjusningen med att leva här. Men att oljan från en utdömd tanker som havererade i höstas i Galicien, tusentals sjömil härifrån, plötsligt ligger i svarta plättar i havsviken när jag ska ta mitt midsommardopp kommer som en vidrig chock.

Så mycket olja, så många klibbiga plumpar, så sega, så svarta. Varje klump en liten landmina med glänsande hinna, var och en fylld av tjockrinnande olja som vid minsta beröring exploderar över stränder och klippor. Oljetankern Prestige som förliste så långt borta, för så länge sedan och nu är mina gymnastikskor förstörda och baddräkten bara att bränna.

Sedan i går har det kommit upp en kungörelse från borgmästaren att allt i mänsklig makt görs för att rensa våra stränder.
Det är bara det att det inte finns några våra stränder längre och ingen att skicka notan för skadegörelsen till.
Prestige betalar inte och inte det statliga oljebolag vars olja transporterades av Erika, ett annat sjöodugligt elände som förliste utanför Finistère 1999. Torrey Canyon, Exxon Valdes, ingen betalar, allt sker off-shore.

Det finns ingen att ställa till svars. Man kan lika gärna åtala en ål. Eller en fjäril, det finns en fjäril som heter Sorgmantel – försök att vidta lagliga åtgärder emot den.
I slutet på åttiotalet var det mycket kaosteori – en fjärils vingslag på ena sidan jordklotet påverkade det som hände på andra halvan, det var en vacker bild som fler än en poet gjorde till sin.
Nu besannas bilden.
Prestige förliser i Galicien (inte nog med det, spanska regeringen skickar ut vraket till havs, låter det gå i kvav och oljan spridas för alla vindar) och här står vi med olja mellan tårna i Finistère.
Efter katastrofen med Erika sändes TV-reklam för oljebolaget vars utsläpp fördärvade kusterna, mördade musslor och måsar, förstörde försörjningen för ostronodlarna och jagade bort turisterna.
I reklamfilmerna sågs rena vågor från ett rent hav skumma mot rena klippor och rena stränder, text och ljud intygade att det här oljebolaget tar hand om den rena miljön. Det här oljebolaget bidrar till den renaste miljö man kan tänka sig – en miljö utan störande liv, inte så mycket som en mussla, en miljö så ren som den ariska rasen enligt Adolf Hitlers idé.
Att jämställa rövarkapitalismen med nazismen kan verka otidsenligt men det ligger nära till hands en dag som den här i Finistère.

Publicerad i DN i slutet av juni 2003.