Här är novellen som finns i julnumret av Situation Sthlm, de hemlösas tidning. Novellen är ganska lång så vore det jag som skulle läsa den så skulle jag skriva ut den. Om jag hade en skrivare som fungerade.
Edvard är i stort sett samme Edvard som i pjäsen Tryck stjärna på Dramaten (och i boken som pjäsen var baserad på: För att lämna röstmeddelande tryck stjärna.)
Edvard kommer att komma tillbaks på Dramaten, en monolog som jag har börjat skriva för Peter Engman. Med lite tur kommer det också en långfilm med Edvard. Eller Eddie som han hette i det som han själv aldrig kallar för sitt föräldrahem.
Edvard, december 2006
Det snöar över Vasaparken, spåren efter min hund och efter mig fylls igen. Som om vi inte gick här nyss, som om vi inte gör det just nu.
Folk som pratar om hur synd det är om de ensamma, hur många sorgliga hushåll i Stockholm som bara består av en enda stackars singel!
Låt de där ynkliga ensamma flytta in där jag kommer ifrån, en kväll räcker, en halv dag. Att aldrig få vara ensam, aldrig fredad, aldrig få stänga dörren om sig. ”Du smäller inte i dörrar i vårat hus, inget smussel här, håll tyst som vi eller dö.”
Nyckeln i dörren. Aldrig ett ”hej är det någon hemma”, aldrig ett ord.
Jag med läxorna i matvrån, musklerna som drar ihop sig, huden krymper, blir syntetisk, inte nedbrytbar.
Aldrig ett ”tjena Eddie”, aldrig ett ”hur går det för dej?” Nej det var ”hit med mjölken”, aldrig ett ”Eddie, kan du vara snäll och…”
Dom där förstörda händerna som försöker greppa om mjölkpaketet. Labbar som aldrig tinar upp, djupfrysta, blålila. Nariga, såriga, naglarna svartblåa, bortklämda. Inget mer med det.
Inte ett ord om det.
Fick han jobb på andra sidan stan var det bara att sätta sig i bilen vid fyratiden på morgonen, jobba ute i minus tjugo, halka omkring på taken, inget val. Han var slav.
Hon också och ännu längre ner, byggstäderska, barackfnask, mindre värd än en gråsugga.
Men var det någon av dom som sa att det var fel, som sa någonting, som krävde sin rätt? Som gick ut i strejk som morfar Olof Emil och de i Ångsele.
Mer i plånboken, att slippa dra åt svångremmen, det var vad dom fick för att hålla käften, dom begärde inte mer.
Varuvagnarna på Kvickly i centrum på lördagarna, dom hade kunnat hålla ett medelstort land i Afrika med mat i en månad, sen satt dom vid TV:n hela helgen tills de dog.
Jag sa aldrig pappa och mamma, jag gjorde som dom – jag sa ingenting.
Jag dömer dom inte – dom dömde sig själva – och jag föraktar dom inte, deras självförakt var så stort att dom omöjligt kunde se det. När något är för stort är det osynligt som alla vet.
Dom var blockerade av det, men hur skulle någon av oss ha kunnat formulera det?
Att ta livet av sig är inget rop på hjälp. Att ta livet av sig är att veta att du kan skrika tills du tappar rösten, ingen kommer att hjälpa dig för det måste du göra själv och det kan du inte. Inte just då men det vet du inte.
Du tror att du inte kan leva men du har fel.
Du har fel.
Gör det inte.
Om en månad, en vecka, några dar, ett år – kommer det att vara annorlunda.
Det kommer att vara annorlunda men du är inte med. Är du död är det för sent.
För sent – det fulaste ordet på alla språk, too late.
Att dö, det är ingenting, men att leva, att ge sig ut i en stad, i ett land, på sjön, att flyga till Shanghai, till Söul, att lära sig hur man får tag i pengar utan att åka fast, att ge sig in på det här livet, att lära sig allt som krävs för att leva och jag menar leva, inte överleva, existera som en krukväxt – de där svärmorstungorna som de hade i lägenheten, vassa avlånga blad, svärmorstunga. Eller gummiplanta, synadenium grantii. Gummiplanta – det var en växt för dem.
Snart är det jul, jag är på väg ner på stan för att köpa julklappar åt min familj – mina barn, min fru.
Vi har flyttat in i en etagelägenhet vid Mosebacke torg ovanför Slussen. Högt ovanför allting och nytt, arkitektritat. Stora rum åt oss allihop var och en.
Emily är sexton, snart sjutton, Max är tolv. Terese är som jag, fyrtiofem, vi har hund, den här hunden – en bullterrier som heter Pig.
En fri människa kan inte ha hund, sa Strindberg, look at me, August, jag går genom Stockholm med min hund, det snöar.
Det finns ingen vackrare stad än Stockholm när det snöar, jag har varit i alla de stora städerna så jag vet. Stockholm är den vackraste staden i världen när det snöar en eftermiddag före jul. Skeppsbron, Strömbron, Grand Hôtel som skimrar på andra sidan kajerna, jag går genom Kungsträdgården med Pig. Sveavägen där Palme dog i onödan, Stadsbiblioteket i snöfallet, Odenplan.
Jag var hemma i Vasastan så länge det varade, trean en halvtrappa ner på Sankt Eriksgatan – Edvard bor inte här längre och inte hans familj.
Jag var programmerare på Ericsson tills de skar ner sista omgången i slutet på 2003 och jag fick gå. Fick gå, få gå, jag blev tvingad att gå, så jag gick. Ericsson hade över 145 000 anställde när de började skära ner 2001 och mindre än 60 000 i början på 2004.
Första omgångens nedskurna fick generösa avgångsvillkor, framtidsforum hette det, minst ett års full lön innan de behövde gå till A-kassan, sedan blev det värre för varje gång till sista omgången när jag alltså jag skars ner.
Det intressanta är att en kort tid efter det att jag blivit varslad med usla villkor kom de tillbaks och erbjöd mig att få tillbaks jobbet! Med löneförhöjning.
Men det intressanta med det var att då hade jag redan anpassat mig efter verkligheten, flexibel och blixtsnabb. Aldrig bli offer, vad som helst utom det.
Tillbaks, det ingår inte i min profil.
Se bakåt och du kommer inte framåt. Och att det är enkelriktat – det råder det ingen oenighet om. Livet.
Titta bakåt och du faller.
Nostalgi och grämelse, något har du alltid förlorat, av någon är du alltid kränkt.
Förutsatt att du tillåter det.
Jag har ingenting att jämföra med men jag älskar Terese och Max och Emily mer än allt i världen, lika mycket som livet i sig självt.
De vet inte vad jag tänker, vem jag är, men de älskar mig.
Till och med Emily stannar lika gärna hemma och ser på DVD med familjen, som att gå på klubbar eller vart det nu är hon går.
Det snöar i Vasaparken, snö ovanför hundrastgården, snö på marken, luften är full med snöflingor, snön faller men aldrig jag och inte min hund. Stora vita lätta flingor, Pig som slickar i sig snöflingorna, han sträcker ut tungan och låter flingorna lägga sig där och smälta, han har inte bråttom, han ska ingenstans.
Snöflingorna smälter på hans rygg, det ångar om min tjocka hund, vi värmer opp världen.
Jag sträcker ut tungan själv och låter snöflingorna stinga lätt, som champagne, jag är så lätt, svävande.
Jag tillhör ingen här i Vasaparken åtta dagar före jul, ingen äger mig, ingenting och ingenting tillhör mig. Inte Pig, inte mina barn, inte Terese, inte etagevåningen vid Mosebacke, ingenting utom snön.
De där som säljer de hemlösas tidning utanför Åhléns på Odenplan – hade jag inte haft matematiken hade det varit jag.
Haft?
Jag hade ingenting. Inte till godo, absolut ingenting. Ingenting utom en mattelärare i mellanstadiet som tyckte att du Edvard, du har begåvning för matematik, du är en naturbegåvning. Du ska söka till Teknis när det blir dags, hon hjälpte mig med papperen och jag kom in.
De som säljer Situation Sthlm, det kunde ha varit jag, det är jag.
Alla som har en halv hjärncell vet att det är så. Att det är turen som avgör, ingenting annat.
Du hade tur. Och du och du och du. Men inte du.
Jag hade tur.
Att jag inte sitter på Kumla som Jamel, min kompis från kvarteret, från hell, det är min förtjänst. Det är för att jag har kunnat ta till mig det jag fick hemifrån – ingenting.
Det är för att jag har kunna processa det till min fördel, Jamel hade en annan sits. Han fick inte chansen och spårade ur.
Det är Jamel som sitter på Kumla, inte jag. Jamel som ska återinpassas i samhället efter sitt straff, Jamel som får utbildning i Cognitive Skills, Våga Välja och föräldrautbildning.
Jag slog upp det på Google, med Jamel har jag ingen kontakt.
Från det jag lärde mig cykla cyklade jag alltid omkring för mig själv därute, utanför allting och alltid ner till radhusområdet där radhusmänniskorna bor, de som var finare än oss, än såna som vi. Jag såg människor sitta tillsammans under sina kökslampor och samtala, jag såg deras munnar och hur de såg på varann. Hur alla kämpade med att hålla ihop sina gemenskaper, att de var utbildade för det, att de förstod vilket jobb det är att inte ge upp.
Att de inte var slavar, inte var tjocka djur.
Jag var åtta, tio, tolv år och jag fattade redan då hur skört det är. Ömtåligt. All den där otryggheten.
Du måste kunna se det utifrån, du måste klara av att vara ensam för att kunna vara trygg i ditt liv. Inte så där hotad, så där rädd som de i radhusområdet.
De har väl byggt en mur runt det nu, ett elstängsel, videokameror och väktare natt som dag.
Jag har aldrig kunnat säga hem utan att veta att det enda hem du har är du själv.
Du är ditt enda hem.
Aldrig den där lägenheten på en trappa i helvete, smällbärsbuskarna nedanför matvrån, dom där två i sin bruna soffa framför TV:n, åderbråcksbenen på puffarna, dom förstörda händerna, kropparna.
Du smäller inte dörrar i vårat hus.
Och aldrig att dom vände sig om och såg på mig när dom sa det.
Och det var bra.
Hade jag blivit född hos några andra, hade jag varit önskad och planerad av några som hade kärlek över, så hade jag inte lärt mig något.
Jag hade trott att det finns skydd, att man kan vända sig till andra och få hjälp med det som man måste hjälpa sig själv med.
Jag hade gått på det.
En människa är inte en, du är oräknelig och den dag du kan styra dig själv kan ingen styra dig utifrån.
Jag hade kunnat bli bitter, då hade jag lika gärna kunnat vara död.
Att bli bitter är en felaktig tolkning av en oskattbar erfarenhet.
Trygghet! Att vara så lättlurad, så godtrogen. Du sitter upp över öronen i ruinerna efter det som kallades folkhemmet och svamlar om otrygghet i stället för rättvisa.
Du är inte tryggare än en snöflinga.
Snön faller över Vasaparken, varenda flinga singlar oavskiljbar från de andra, flimrade och varm i ljuset från gatlyktorna, hela den mängden av små lätta enheter som snöfallet är, den enskilda flingan särskild och separat och ingående i hela snöfallet.
Stillheten och ljuden som är mjuka, dämpade, angenäma. Sirénerna från ett utryckningsfordon, änglar som blåser sina toner på julkorten med bladguld och rött.
Den här tiden före jul i Stockholm, all kärlek som fyller luftrummet över stan, det är faktiskt så.
Min klumpiga hund i snöfallet, hur han skuttar enligt sina förutsättningar, han vet inte vilka de är, vad han kan och inte kan, det är skillnaden på min hund och mig.
Himlen är full av snö, det är inte ett litet tillfälligt snöfall, det kommer att snöa länge, snöröjningen kommer att få ett helvete, det är som det ska vara.
Jag har mitt hem att gå hem till, en krok att hänga upp rocken på, en handduk att torka av Pig med. Terese är kanske hemma, i så fall ropar hon ”är det du” och kommer ut i hallen och möter och jag säger ”ja”, som man gör utan att tänka på det.
Och så känner jag en sådan lust att inte gå hem. Att stanna ute i det här lätta snöfallet, snöflingan är lätt men fallet är tungt, stora mörkblåa snömoln som sprider sitt innehåll flinga för flinga över mig och min hund i Vasaparken.
Min lust att inte gå hem – en sådan skamlöshet, möjlig enbart för den som äger vad han trots allt vet är hans hem.
Ett oändligt ögonblick, säger man, och så är det.
Bara ögonblicket är oändligt. Det finns ingenting annat än det här. Den här snöflingan.