Ur Priset på vatten i Finistère.
Inga baksidor var min föresats när jag började med trädgården.
Absolut inga baksidor.
Eftersom trädgården är så liten är min fasta föresats att varenda kvadratcentimeter ska vara framsida.
Ingenstans ska någonting knuffas undan.
Skräp ska genast brännas eller komposteras, men efter mitt första kompostnederlag har jag inte kommit igång med någon ny kompost. Den första komposten blev bara en enda stor mögelsvamp bakom trädgårdsskjulet.
Bakom, på baksidan av.
Med vad rätt inrättar jag ögonblickligen hierarkier? Vad är det som säger att sidan med dörr är framsida och den utan dörr är baksida?
En långsida av trädgårdsskjulet vetter mot en obebyggd bit mark.
Där ligger upprivet ogräs, apelsinskal, två döda mimosaträd, ett par trasiga gummistövlar, några kartonger, en trasig plasthink och veden till nästa vinter.
Skräp skräp skräp.
Det är ingen som lider av det eftersom markbiten på andra sidan staketet är obebyggd och avgränsad av häckar och träd.
Att jag gjort baksida där är det ingen som lider av.
Utom jag.
Detta oskick att säga att ingen lider av det när jag lider.
Det är som att säga att det är ingen hemma när man själv är där.
Eller:
Det är ju ingen som ser, när sängen lämnas obäddad, disken framme och man låter sig själv förslummas.
Detta förintande av sig själv, det livsfarliga förnekandet av att man själv är där, att man finns även när ingen ser det.
Jag lider av den baksida jag själv har skapat alltså måste den bort.
Jag utsätter mig själv för lidande, för brist på respekt.
Det är bara att skapa om baksidan till framsida, det är bara att börja om.
Att börja om är människans uppgift på jorden, att börja om är att vara människa, att vara ingen kan bara den kosta på sig som är död.
Inga baksidor.
Texten skrev jag någon gång i början på år 2002.
Bilden tog jag i går.
Formmässig eftertanke:
Jag vet att bild och text inte bör säga samma sak, men vad då bör?
Bör och borde, jag bör och jag dör – jag borde spela in fler ljudfiler, jag borde skriva min roman, mitt filmmanus, ett tacktal till Ivar Lo-priset, en antitanttext, jag borde ringa rörmokaren, jag borde vara mindre panikbenägen, jag borde vara en bättre släkting, men nu är det inte så till dess ändring rapporteras.