Det var länge sedan det låg någon publicerad text på finistere. Dags för det:
”Varför är du så arg, Bodil Malmsten?”
Jag är inte arg. Jag är upprymd och tacksam för att jag lever i en värld som är mer komplicerad än jag själv.
Jag är lycklig för att jag finns och förvånad över att få vakna i ett hus där det kommer vatten ur kranen och värme ur elementen, att jag kan stiga ur sängen utan fruktan för att bli ihjälslagen för att jag är den jag är.
Jag är varken negativ eller positiv, optimist eller pessimist, jag är ingetdera och både-och.
Jag är lika mycket för som emot. Precis lika mycket som jag hatar älskar jag – exakt lika mycket enligt godkända normer och vägt på elektronisk våg.
Jag är lika mycket anti som pro.
Jag är anti indelning i åldrar, kategorier, kön.
Jag är en kvinnlig författare över sextio, men jag tillhör inte författargruppen kvinnor 60+. Den enda grupp jag tillhör är min blodgrupp och den vet jag inte vilken den är.
Jag fruktar gruppen mer än allt och alla grupperingar.
Jag är mot familjen som maktfaktor men för individerna i den; jag älskar min familj – hela mänskligheten – men många människor har jag väldigt svårt för. Som Snobben: ”Jag älskar mänskligheten, det är folk jag inte tål.”
Men inte alla, inte hela tiden, inte alls.
Alla som respekterar säkerhetsavståndet älskar jag, bilister på landsväg, folk på tunnelbanan, i kön på apoteket.
Hierarkier hatar jag.
En kvinna i toppen eller inte – det är maktstrukturen i sig jag vill åt.
Till media är jag mest antipatisk, kvällstidningar och kultursidor, ledare.
Jag älskar när tidningen kommer på morgonen men jag hatar det mesta som står i den.
Men en enda välskriven artikel, en relevant recension, en vass och rolig TV-krönika, en understreckare, en meningsfull kolumn och min motvilja övergår i eufori och kärlek som förlåter allt.
Jag älskar Finistère, min steniga trädgård, mina gamla grannar och deras barnbarn.
Mullvadarna, tidvattnet och klipporna, stränderna och Atlanten, men också den av korsdraget vid kassorna ständigt förkylda personalen på snabbköpet Shopi i min lilla stad.
Jag är mot Nicolas Sarkozy, Frankrikes inrikesminister, och allt vad han står för, hårdare tag och pang på de svagare.
Jag älskar franska filmer som Mitt hjärtas förlorade slag och I andras ögon.
En kärlekshistoria av Roy Andersson och Giliap älskar jag.
Jag hatar franska bilförare.
Jag älskar ett rödvin som heter Fitou. (Av skäl som jag inte behöver gå in på kan jag bara dricka mycket små mängder vin men när jag gör det dricker jag Fitou.)
Jag älskar Falu rågrut och Falbygdens Herrgårdsost.
Stockholm, området runt Odenplan älskar jag, väderlekarna som växlar, årstiderna. Jag älskar att flanera där och uppfinna ärenden, smita ifrån mina uppdrag och plikter.
Jag är glad att jag har mina uppdrag och plikter men det tar emot att utföra dem.
Jag älskar snö.
Den enskilda snöflingans skönhet och det stilla snöfallet en eftermiddag i december när man hade glömt bort hur stilla och underbart ett snöfall i december kan vara.
Utsikten över Oviksfjällen älskar jag, den eviga snön på Åreskutan, men den mörkblåa ödsligheten mellan gårdarna fruktar jag.
Jag älskar att städa. Att stryka rena kläder. Saker som fungerar. En handdammsugare för brödsmulor, en amerikansk polisserie som heter The Shield.
Förpackningar hatar jag och sladdar och bruksanvisningar med mikroskopiska bokstäver på femton språk, menyer som man inte fattar när man byter mobil.
Att det i teknikens år 2006 krävs separat digitalbox för att få in TV-kanaler där det bara sänds skräp förvånar mig.
Jag förstår inte hur bananer kan vara så billiga, men jag vet varför.
Det finns ingen rättvisa och det är tråkigt.
Jag hatar inte dem som tycker annorlunda än jag och det gör de flesta. Inte minst jag.
Jag vill inte ha medhåll, jag vill ha – ja faktiskt, respekt.
Och jag är inte arg, även om det händer.