27 och 28 februari står det.
FEL.
Det var förut och fel redan då eftersom det kom till två extraföreställningar den 1 och 2 mars.
Nu är det extraföreställningarna i april som gäller, den 13 och 14 april på Södra Teatern.
Fast först den sedan tidigare annonserade 4 april i Gävle.

Jag är fortfarande förkyld, snyter mig i ett för ändamålet utvalt lakan, det tar aldrig slut. Men till på måndag, klockan 19 på Gävle Stadsteater, måste jag bli människa igen.
Vad jag är nu?
En onödig och dysfunktionell livsform som inte stänger av mobilen när någon som utger sig för att vara reporter ringer och vill ställa några frågor för en söndagsbilaga och det kommer fram att söndagsbilagan är en kvinnoföraktsbilaga.

Det är när jag försöker värja mig mot privata och alltför familjära frågor som det sägs rakt ut – pang pang pang:

Den här söndagsbilagan riktar sig till kvinnor och kvinnor vill bara läsa om känslor, privata känslor, privatlivskänslor.

Jag försöker säga att i mina böcker och på min hemsida är det mycket känslor, men
1/
det verkar inte som om reportern läst något jag skrivit och
2/
om så vore är det inte den sortens känslor som söndagsbilagan vill ha.

Är det nu jag avslutar samtalet?
Tackar för mig och lägger på? Inte lägger på, man stänger av mobilen, men jag stänger inte av.
Jag försöker med gammaldags folkbildande ambition förklara skillnaden på privat och personligt, jag försöker men avståndet är för stort.
De folkbildande formuleringarna ekar tillbaks, förstorade, övertydliga och riktade bara till mig:
Du har gjort det igen, du är dum, dummare, dummast, du har försatt dig i en intervjusituation igen.

PS
Det märkliga är att när jag går till ICA och bläddrar i veckans version av den här söndagsbilagan finns där ett antal artiklar för och av män. Och – så vitt jag kan bedöma där jag står och smygläser bakom några påskris – handlar det om känslor som män – utan att bli för privata – har. Personliga känslor ungefär som de känslor jag har själv.

Jag skrev tidigare om aktuellt svenskt kvinnoförakt.
Här lite klassiskt kvinnoförakt från Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig skrivet i Finistère någon gång under år 2005:
1.
Jag ser en dokumentär om kvinnorna kring Hitler.
Sekreterare, trotjänarinnor. Plikttrogna arbetsmyror.
Hela och rena, fina damer i välstädade hem med utvalda prydnadsföremål, Meissenporslin och spetsdukar.
Inte ett dammkorn. Blänkande mörka skåp.
Gamla damer småpratande över kaffet och de tyska småbröden.
Överlevare.
Svamlande gamla damer som får sitta och sockra i kaffekopparna i bedårande dokumentärer som visas som förfilmer till ambitiösa långfilmer på kortfilmsfestivaler och i kulturprogram.
Och ingen låtsas om att de var nazister.
De jobbade åt Hitler för guds skull!
Och nu sitter de i TV och rör om i kaffekopparna och är förtjusande gamla damer.
Det kvinnoförakt som det är att ha överseende med dem!
2.
Veckans filmpremiärer i Paris.
De mest lovprisade filmerna är Woody Allens ”Match Point” med Scarlett Johansson och Bertrand Bliers ”Combiens tu m´aimes?” med Monica Bellucci.
Woody Allen hyllas enhälligt för sitt mästerliga sätt att utnyttja Scarlett Johanssons läppar och det är Scarlett komfortabel med, säger hon. Liksom med sexscenerna.
Liksom Monica Bellucci i ”Combien tu m´aimes?”
Monica Belluci är superkomfortabel med sin nakna kropp som hora i Bertrand Bliers film vars titel betyder ”För hur mycket älskar du mig” och i vilken en man vinner på Lotto och kan uppfylla sin dröm: Att köpa en Monica Bellucci.
Kvinnosynen i de här fimerna är unken och gubbig och i ofas med verkligheten, men eftersom den stora publiken betalar för det så är det väl verkligheten som är i ofas.

Under hela denna period i nutidsfilmhistorien har jag inte sett en enda film där en kvinna är hjälte och subjekt i stället för objekt.
Inte utan att straffas för det.

Just som hoppet om en våldsam polisserie verkar vara ute – tredje säsongen av Southland, slut. Bara tio avsnitt och redan slut.
Det ständigt nedläggningshotade Southland.

Detroit 1-8-7 med Michael Imperioli och de storslagna bilderna av det krossade men inte slagna Detroit, första säsongen slut och eftersom jag tittar streamat finns det ingen att fråga men när jag googlar visar det sig att också Detroit 1-8-7 är nedläggningshotat.
Ständigt dessa nedläggningshot i den virtuella världen som i den verkliga.

Big Bang Theory – nytt avsnitt, men för kort och vad jag behöver är en våldsbenägen psykopat i en polisserie, det finns som bekant ingenting så nervlugnande som en våldsbenägen psykopat i en bra – eller passabel – polisserie.

Just som jag ska ge upp och börja titta på House som jag hatar, eller Nurse Jackie som jag inte gillar, när allt ser som mörkast ut hittar jag Breakout Kings och ser pilotavsnittet; den våldsbenägne psykopaten Jason Cerbone; Jason Cerbone – Jimmie Aprile – som vi älskade så mycket i Sopranos. Och Domenick Lombardozzi från The Wire – tryggheten när det dyker upp någon från The Wire.
Det verkar våldsamt och bra, jag blir glad, men det varar inte.

Det finns personer som tycker att man inte ska ta ut glädjen i förtid och alltså riskerar att inte få någon glädje alls.
En sådan person är inte jag.
Jag är glad så länge det varar och sedan blir jag arg.
Avsnitt två av Breakout Kings och det spricker – som så ofta – på kvinnorollerna.
Avsnitt tre och det visar sig att Breakout Kings är kusiner till Prison Break och när en redan over-the-top-våldsbenägen psykopat som Tea Bag, Theodore Bagwell, går över styr kan man lika gärna gå ner sig i sjukhusporr som House eller Nurse Jackie.

Eller The Chicago Code, denna stora besvikelse; obegripligheten med att Shawn Ryan kan göra en rakt igenom suverän serie som The Shield och sedan komma med The Chicago Code.
I intervjuer inför premiären pratar Shawn Ryan, pratar och pratar och pratar. Bland annat om den enorma vikten av är rollbesättning i serier.
Varpå den otåligt väntande publiken får Jennifer Beals med uppknäppt blus som polischef – så långt från Glenn Close i The Shield som möjligt är.
För att inte tala om den kvinnliga polischefen i Detroit 1-8-7 med sitt rakade huvud och sina kroppsnära dräkter med snäv kjol.
Och där Detroit 1-8-7 skildrar sitt slitna Detroit med kärlek är skildringen av Shawn Ryans Chicago steril och utan vare sig ömhet eller glamour.

I stället läser jag.
I stället och parallellt.
Bland annat Stefan Zweig som jag plötsligt nyupptäckt tack vare Hedengrens Bokhandel som så ofta. The Post Office Girl i nyöversättning och vackert band.

Och en – för mig – ny författare vid namn César Aira som jag hittade – likaså på Hedengrens – för att Roberto Bolaño skrivit förord till An Episode in the Life of a Landscape Painter om den tyske landskapsmålaren Rugendas äventyr i Latinamerika.

Tyvärr kan jag inte läsa originalet på spanska.
Inte heller ryska, finska, urdhu, ungerska kan jag och det är synd.

Att lära mig de här språken på samma sätt som jag lärde mig franska, genom att bo tio år i respektive land – om jag börjar med spanskan så är jag runt hundratjugo när jag kommer till ungerskan.

Varför jag skriver om polisserier med våldsbenägna psykopater när det ser ut som det gör i världen – Afghanistan, Elfenbenskusten, den svenska grundskolan, mina arbetslösa och utlasade vänner som inte har pengar till hyran?

För att världen är i händerna på våldsbenägna psykopater, en del med vapen i händerna, andra i styrelserum och plenisalar?

Gävle den 4 april, Gävle teater.
Första föreställningen med näsduk. Stort takdropp på grund av våren ankomst men det gick bra ändå.
Det gick bra.
Men efteråt.
Insikten om att nu är näsdukstiden obevekligen kommen, de röda rinnande ögonens årstid, det stora huvudets period och tröttheten.
Men sen blir det höst.
Om Ron Carter hade sett – och hört – Enligt Bodil Malmsten hade han blivit glad.
Django och Autumn leaves, två gånger Ron Carter i varje föreställning.
Inte hela Django och inte hela “Autumn leaves”. Men något får publiken göra, individuellt eller i grupp. Och det är ta fram musiken, på Spotify, Youtube, Pet Sounds eller Amazon.
Det gäller också Roland Kirk. Aint no sunshine when you´re gone och Sweet Georgia Brown.

Jag tänkte på det jag säger i Enligt Bodil Malmsten. Att om jag hade fått välja – att jag antingen gjort något nyttigt, behövligt, ett riktigt yrke eller blivit något litet djur. En bisamråtta, en pingvin, en lemur.
Det är nu – när bara två extraföreställningar på Södra Teatern återstår – som jag kommer på det självklara tredje alternativet – att bli uppfostrad bland djur i en djurfamilj..

1.
I varje dålig tv-serie, det vill säga otillräckligt bra polisserier med våldsbenägna psykopater, irrar det alltid omkring en eller flera bra skådespelare som försöker göra det bästa av situationen.
Det går inte.
Inte ens när det är Jimmi Simpson i Breakout Kings.
2.
Synd om:
Jag känner ingen sympati för Frankrikes president Nicholas Sarkozy. Jämfört med Marine Le Pen – jo men i sig själv – nej.
Men när borgmästaren i byn Bauvin flyttar presidentporträttet från vigselsalen och ut i korridoren för att par som kommit till stadshuset för att gifta sig, vill slippa se Sarkozy när de gör det – ja då tycker jag synd om Sarkozy.
Stackars Sarkozy, tänker jag.
Stackars Nicholas Sarkozy.
2a.
Det är precis som med den obarmhärtigt likgiltiga personalen på postutlämningsstället, där en ung kvinna för en tid sedan gäspade mig rakt i ansiktet.
Häromdagen får jag en paketavi och går med negativ förväntan, tunga steg till postutlämningsstället.
Och så är posthanteringen är flyttad.
Den likgiltiga står lika likgiltig som vanligt bakom disken och pekar på en lapp på dörren med hänvisning till det nya utlämningsstället.
Och jag känner obeveklig skuld.
Om jag hade krävt ett bättre bemötande, sagt ifrån om det där med gäspandet – hade butiken fått behålla postutlämnningen då?
3.
I växtriket:
Apropå en bok om blommor med rätta hyllas i svenska medier.
Jag tänker på växter.
Växter har ingen humor, tänker jag.
Och inte fjärilar heller.
De finns, fladdrar eller doftar, och för de fjärils- och växtälskande krävs inte mer för att de ska känna eufori.
Jag gillar mossa, men längre än så har jag inte kommit.
Hittills.
4.
Såna är dom:
Jag handlar på Åhléns, mitt favoritvaruhus.
Först är det en man på husgeråd, sedan en ung kvinna på hårprodukterna som är vänliga, strålande trevliga personalrepresentanter, försöker inte pracka på mig produkter jag inte kommit för att köpa, bemöter mig med ren interpersonlig vänlighet.
Vad personalen på Åhléns alltid är vänlig, tänker jag, lätta steg.
4b.
Jag går till ett parfymeri i Sturegallerian vid Stureplan i Stockholm.
Varför?
För att jag en gång köpte badskum till lågpris där, fick ett kundkort som nu stämplas vid varje köp för framtida fördelar.
Nu behöver jag köpa en sminkprodukt till Enligt Bodil Malmsten för att den gamla är slut, går till parfymeriet där en ung vacker personalrepresentant står och sminkar sig, uppseendeväckande ointresserad av att det kommit en kund.
“Förlåt men jag undrar om ni har den här?” säger jag på mitt sedvanligt ursäktande sätt och visar upp den förbrukade produktens förpackning.
Den vackra behagar kasta en blick på produkten och påstå att det är Clarins.
“Det är Clinique”, säger jag.
Varpå den vackra på ett anmärkningsvärt irriterat sätt börjar rafsa runt i en låda med Cliniqueprodukter.
Dags att betala, jag lämnar fram kundkortet för att få min stämpel varpå det visar sig att produkten kostar femton kronor mindre än vad som krävs för att jag ska få stämpeln.
Något så triumferande som den vackra på parfymeriet, jag lämnar butiken nedslagen och bitter.
Vad de är otrevliga i Sturegallerian, tänker jag, tunga steg.
Men
så går jag till brödbutiken Gateau och köper en croissant och ett källarfranska av den mest bedårande unga personalrepresentant som tänkas kan.
Och därefter
Hedengrens Bokhandel.
Vars personal jag inte vågar tala väl om en gång till för då får jag mail från indignerade personer ur överklassen som kräver att jag ska dämpa min entusiasm för yrkeskunnig och tjänstvillig personal.
5.
Titel på bok jag inte skrivit. Hittills:
Befintligt ljus.
6.
Hellre bli Beatles än Arvo Pärt.

Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig:

Där vänligheten passerar obemärkt, lämnar ovänligheten ett märke,
ett ärr.
Det här händer vid en informationsdisk på ett varuhus, jag kommer in
från en snöstorm, torkar imman från glasögonen och ser inte att jag står
på fel sida disken.
Jag minns inte orden, bara ovänligheten i tillrättavisningen.
En avvisning så brutal som hade jag sökt asyl där på varuhuset.
Mannen bakom informationsdisken är som tulltjänstemannen i Imre Kertész Protokollen:
”Det fanns ingen kärlek i den här tulltjänstemannen.”
Det finns ingen kärlek i mannen bakom informationsdisken och det är ingenting jag kan göra åt det.
Det enda jag kan göra är att försöka se händelsen i ett större perspektiv så det försöker jag.
Det finns ingen kärlek i mannen bakom informationsdisken, men det är i honom det.
Det är han som måste leva med sin kärlekslöshet, inte jag.
Den av ovänlighet drabbade är han, inte jag.

Fin tanke.
Som förutsätter en noblare person än den jag är.
Som det nu är vill jag bara ge honom på käften så mycket jag någonsin orkar och kan.

Från The New Yorker.