1.
I varje dålig tv-serie, det vill säga otillräckligt bra polisserier med våldsbenägna psykopater, irrar det alltid omkring en eller flera bra skådespelare som försöker göra det bästa av situationen.
Det går inte.
Inte ens när det är Jimmi Simpson i Breakout Kings.
2.
Synd om:
Jag känner ingen sympati för Frankrikes president Nicholas Sarkozy. Jämfört med Marine Le Pen – jo men i sig själv – nej.
Men när borgmästaren i byn Bauvin flyttar presidentporträttet från vigselsalen och ut i korridoren för att par som kommit till stadshuset för att gifta sig, vill slippa se Sarkozy när de gör det – ja då tycker jag synd om Sarkozy.
Stackars Sarkozy, tänker jag.
Stackars Nicholas Sarkozy.
2a.
Det är precis som med den obarmhärtigt likgiltiga personalen på postutlämningsstället, där en ung kvinna för en tid sedan gäspade mig rakt i ansiktet.
Häromdagen får jag en paketavi och går med negativ förväntan, tunga steg till postutlämningsstället.
Och så är posthanteringen är flyttad.
Den likgiltiga står lika likgiltig som vanligt bakom disken och pekar på en lapp på dörren med hänvisning till det nya utlämningsstället.
Och jag känner obeveklig skuld.
Om jag hade krävt ett bättre bemötande, sagt ifrån om det där med gäspandet – hade butiken fått behålla postutlämnningen då?
3.
I växtriket:
Apropå en bok om blommor med rätta hyllas i svenska medier.
Jag tänker på växter.
Växter har ingen humor, tänker jag.
Och inte fjärilar heller.
De finns, fladdrar eller doftar, och för de fjärils- och växtälskande krävs inte mer för att de ska känna eufori.
Jag gillar mossa, men längre än så har jag inte kommit.
Hittills.
4.
Såna är dom:
Jag handlar på Åhléns, mitt favoritvaruhus.
Först är det en man på husgeråd, sedan en ung kvinna på hårprodukterna som är vänliga, strålande trevliga personalrepresentanter, försöker inte pracka på mig produkter jag inte kommit för att köpa, bemöter mig med ren interpersonlig vänlighet.
Vad personalen på Åhléns alltid är vänlig, tänker jag, lätta steg.
4b.
Jag går till ett parfymeri i Sturegallerian vid Stureplan i Stockholm.
Varför?
För att jag en gång köpte badskum till lågpris där, fick ett kundkort som nu stämplas vid varje köp för framtida fördelar.
Nu behöver jag köpa en sminkprodukt till Enligt Bodil Malmsten för att den gamla är slut, går till parfymeriet där en ung vacker personalrepresentant står och sminkar sig, uppseendeväckande ointresserad av att det kommit en kund.
“Förlåt men jag undrar om ni har den här?” säger jag på mitt sedvanligt ursäktande sätt och visar upp den förbrukade produktens förpackning.
Den vackra behagar kasta en blick på produkten och påstå att det är Clarins.
“Det är Clinique”, säger jag.
Varpå den vackra på ett anmärkningsvärt irriterat sätt börjar rafsa runt i en låda med Cliniqueprodukter.
Dags att betala, jag lämnar fram kundkortet för att få min stämpel varpå det visar sig att produkten kostar femton kronor mindre än vad som krävs för att jag ska få stämpeln.
Något så triumferande som den vackra på parfymeriet, jag lämnar butiken nedslagen och bitter.
Vad de är otrevliga i Sturegallerian, tänker jag, tunga steg.
Men
så går jag till brödbutiken Gateau och köper en croissant och ett källarfranska av den mest bedårande unga personalrepresentant som tänkas kan.
Och därefter
Hedengrens Bokhandel.
Vars personal jag inte vågar tala väl om en gång till för då får jag mail från indignerade personer ur överklassen som kräver att jag ska dämpa min entusiasm för yrkeskunnig och tjänstvillig personal.
5.
Titel på bok jag inte skrivit. Hittills:
Befintligt ljus.
6.
Hellre bli Beatles än Arvo Pärt.