Just som hoppet om en våldsam polisserie verkar vara ute – tredje säsongen av Southland, slut. Bara tio avsnitt och redan slut.
Det ständigt nedläggningshotade Southland.
Detroit 1-8-7 med Michael Imperioli och de storslagna bilderna av det krossade men inte slagna Detroit, första säsongen slut och eftersom jag tittar streamat finns det ingen att fråga men när jag googlar visar det sig att också Detroit 1-8-7 är nedläggningshotat.
Ständigt dessa nedläggningshot i den virtuella världen som i den verkliga.
Big Bang Theory – nytt avsnitt, men för kort och vad jag behöver är en våldsbenägen psykopat i en polisserie, det finns som bekant ingenting så nervlugnande som en våldsbenägen psykopat i en bra – eller passabel – polisserie.
Just som jag ska ge upp och börja titta på House som jag hatar, eller Nurse Jackie som jag inte gillar, när allt ser som mörkast ut hittar jag Breakout Kings och ser pilotavsnittet; den våldsbenägne psykopaten Jason Cerbone; Jason Cerbone – Jimmie Aprile – som vi älskade så mycket i Sopranos. Och Domenick Lombardozzi från The Wire – tryggheten när det dyker upp någon från The Wire.
Det verkar våldsamt och bra, jag blir glad, men det varar inte.
Det finns personer som tycker att man inte ska ta ut glädjen i förtid och alltså riskerar att inte få någon glädje alls.
En sådan person är inte jag.
Jag är glad så länge det varar och sedan blir jag arg.
Avsnitt två av Breakout Kings och det spricker – som så ofta – på kvinnorollerna.
Avsnitt tre och det visar sig att Breakout Kings är kusiner till Prison Break och när en redan over-the-top-våldsbenägen psykopat som Tea Bag, Theodore Bagwell, går över styr kan man lika gärna gå ner sig i sjukhusporr som House eller Nurse Jackie.
Eller The Chicago Code, denna stora besvikelse; obegripligheten med att Shawn Ryan kan göra en rakt igenom suverän serie som The Shield och sedan komma med The Chicago Code.
I intervjuer inför premiären pratar Shawn Ryan, pratar och pratar och pratar. Bland annat om den enorma vikten av är rollbesättning i serier.
Varpå den otåligt väntande publiken får Jennifer Beals med uppknäppt blus som polischef – så långt från Glenn Close i The Shield som möjligt är.
För att inte tala om den kvinnliga polischefen i Detroit 1-8-7 med sitt rakade huvud och sina kroppsnära dräkter med snäv kjol.
Och där Detroit 1-8-7 skildrar sitt slitna Detroit med kärlek är skildringen av Shawn Ryans Chicago steril och utan vare sig ömhet eller glamour.
I stället läser jag.
I stället och parallellt.
Bland annat Stefan Zweig som jag plötsligt nyupptäckt tack vare Hedengrens Bokhandel som så ofta. The Post Office Girl i nyöversättning och vackert band.
Och en – för mig – ny författare vid namn César Aira som jag hittade – likaså på Hedengrens – för att Roberto Bolaño skrivit förord till An Episode in the Life of a Landscape Painter om den tyske landskapsmålaren Rugendas äventyr i Latinamerika.
Tyvärr kan jag inte läsa originalet på spanska.
Inte heller ryska, finska, urdhu, ungerska kan jag och det är synd.
Att lära mig de här språken på samma sätt som jag lärde mig franska, genom att bo tio år i respektive land – om jag börjar med spanskan så är jag runt hundratjugo när jag kommer till ungerskan.