Jag är fortfarande förkyld, snyter mig i ett för ändamålet utvalt lakan, det tar aldrig slut. Men till på måndag, klockan 19 på Gävle Stadsteater, måste jag bli människa igen.
Vad jag är nu?
En onödig och dysfunktionell livsform som inte stänger av mobilen när någon som utger sig för att vara reporter ringer och vill ställa några frågor för en söndagsbilaga och det kommer fram att söndagsbilagan är en kvinnoföraktsbilaga.
Det är när jag försöker värja mig mot privata och alltför familjära frågor som det sägs rakt ut – pang pang pang:
Den här söndagsbilagan riktar sig till kvinnor och kvinnor vill bara läsa om känslor, privata känslor, privatlivskänslor.
Jag försöker säga att i mina böcker och på min hemsida är det mycket känslor, men
1/
det verkar inte som om reportern läst något jag skrivit och
2/
om så vore är det inte den sortens känslor som söndagsbilagan vill ha.
Är det nu jag avslutar samtalet?
Tackar för mig och lägger på? Inte lägger på, man stänger av mobilen, men jag stänger inte av.
Jag försöker med gammaldags folkbildande ambition förklara skillnaden på privat och personligt, jag försöker men avståndet är för stort.
De folkbildande formuleringarna ekar tillbaks, förstorade, övertydliga och riktade bara till mig:
Du har gjort det igen, du är dum, dummare, dummast, du har försatt dig i en intervjusituation igen.
PS
Det märkliga är att när jag går till ICA och bläddrar i veckans version av den här söndagsbilagan finns där ett antal artiklar för och av män. Och – så vitt jag kan bedöma där jag står och smygläser bakom några påskris – handlar det om känslor som män – utan att bli för privata – har. Personliga känslor ungefär som de känslor jag har själv.