Jag skrev tidigare om aktuellt svenskt kvinnoförakt.
Här lite klassiskt kvinnoförakt från Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig skrivet i Finistère någon gång under år 2005:
1.
Jag ser en dokumentär om kvinnorna kring Hitler.
Sekreterare, trotjänarinnor. Plikttrogna arbetsmyror.
Hela och rena, fina damer i välstädade hem med utvalda prydnadsföremål, Meissenporslin och spetsdukar.
Inte ett dammkorn. Blänkande mörka skåp.
Gamla damer småpratande över kaffet och de tyska småbröden.
Överlevare.
Svamlande gamla damer som får sitta och sockra i kaffekopparna i bedårande dokumentärer som visas som förfilmer till ambitiösa långfilmer på kortfilmsfestivaler och i kulturprogram.
Och ingen låtsas om att de var nazister.
De jobbade åt Hitler för guds skull!
Och nu sitter de i TV och rör om i kaffekopparna och är förtjusande gamla damer.
Det kvinnoförakt som det är att ha överseende med dem!
2.
Veckans filmpremiärer i Paris.
De mest lovprisade filmerna är Woody Allens ”Match Point” med Scarlett Johansson och Bertrand Bliers ”Combiens tu m´aimes?” med Monica Bellucci.
Woody Allen hyllas enhälligt för sitt mästerliga sätt att utnyttja Scarlett Johanssons läppar och det är Scarlett komfortabel med, säger hon. Liksom med sexscenerna.
Liksom Monica Bellucci i ”Combien tu m´aimes?”
Monica Belluci är superkomfortabel med sin nakna kropp som hora i Bertrand Bliers film vars titel betyder ”För hur mycket älskar du mig” och i vilken en man vinner på Lotto och kan uppfylla sin dröm: Att köpa en Monica Bellucci.
Kvinnosynen i de här fimerna är unken och gubbig och i ofas med verkligheten, men eftersom den stora publiken betalar för det så är det väl verkligheten som är i ofas.
Under hela denna period i nutidsfilmhistorien har jag inte sett en enda film där en kvinna är hjälte och subjekt i stället för objekt.
Inte utan att straffas för det.