Nyss var det frost.
Nu är det jasminer.

“Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa”

och sen spårar det ur.
Näcken, Twilight, vampyrer och zombies vart man ser, övernaturliga blodsugare och övernaturligt hjärtlösa spökfigurer att låta sig skrämmas av när redan det naturliga är så skrämmande som det kan bli.
Det är förstås därför som det övernaturliga har en sådan lockelse – naturen är nyckfull och farlig och framtiden vet ingen någonting om, det måste vara därför som det övernaturliga är mer inne än någonsin.
Men så länge jag inte har träffat någon som har minsta susning om hur man hanterar ens det naturliga så får det vara.
Vad kan väl en ensam människa göra åt någonting?
“Jag går å lägger mej jag.”

Jaha.
Nu har jag dåligt samvete för de andra som är med i Ingen bor i skogen.
Agneta, Jens Persson, Katla, Danne, Gustav och Lars Stenberg.
Att framhäva en medlem av en grupp – även om min grundläggande övertygelse är att gruppen i sig är ond och upphovet till allt ont, så fort fler än en människa samlas har man allt som behövs för ett inbördeskrig – ändå; tänk om mitt val av idol, Mikal Hjort, att framhävandet av en medlem i gruppen framför de andra blir skottet i Sarajevo för Klungan och Ingen bor i skogen.

Man kan inte tänka på allt hela tiden men man måste.

Enligt uppgift är nu Le Monde – en av världens bästa dagstidningar – räddad från nedläggningshotet.
Det är Pierre Bergé, änkling efter Yves Saint Laurent, även känd för att ha stött Ségolène Royal, som har köpt Le Monde tillsammans med
Xavier Niel, grundare av teleoperatören Free – den operatör som min franske granne bytte till när han som ende abonnent genom tiderna blev löst från kontraktet med Orange.
Samt Matthieu Pigasse, chef för investeringsbanken Lazard, som jag inte vet någonting om, utom att han är ägare till tidningen Les Inrocks, Les Inrockuptibles.

Det att jag inte alltid skriver lika mycket på denna plats.
Jag har faktiskt ett privatliv också.
Det finns faktiskt andra personer i mitt liv än de i Ingen bor i skogen.

I den tempererade världen förväntas människan bli idiot när sommaren kommer, grilla stora döda kött, se tonårsfilmer utan sex med vampyrer, läsa så kallade deckare – det är aldrig deckare, bara omständligt skrivna poliser med personliga problem – eller läsa Sveriges största bloggerska, 19 år: “Brösten, kinderna, hakan och läpparna. Jag ska göra en näsoperation också. Det är inte så mycket, Blondinbella har ju gjort fler.”

Till och med den före detta mer seriösa morgontidningen i Stockholm, det är två dagar i sträck i början av juli, det är rubriker på helsidesartiklar, den ena en filmrecension, den andra om tv:
En skräpfilm att unna sig.

Även dålig tv är bra för hjärnan.

Så håller det på medan de högkulturella sitter med ryggen åt, inbördes mumlade sin Stagnelius:
“Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?”

Inte för att byråkratin är bättre i Sverige.
Men i fredags fick jag fyra skrivelser från franska pensionsmyndigheten i det departement jag utflyttat från med krav på intyg om att jag lever, är född och bor, dokument jag redan efter timslång och tålig väntan hos Försäkringskassan i Stockholm har skickat.
När jag försöker ringa till den franska pensionsmyndigheten har den bytt nummer, den digitala hänvisningsrösten rabblar blixtsnabbt upp det nya numret, jag får ringa upp fem gånger innan jag får ihop det.
Fruktansvärd fransk syntmusik, fransk stjärna, fransk fyrkant i en halvtimme varpå jag kopplas till en hjälplös pensionsmyndighetstjänsteman som inte vet vad jag pratar om när jag ber att få tala med Madame Baudoin, undertecknerskan av de fyra skrivelserna från i fredags.
Den hjälplöse söker och söker, jag får bokstavera mitt obegripliga namn och gång på gång upprepa mitt nittonsiffriga franska sjukförsäkringsnummer – tio kronor i minuten under ännu halvtimmes tid varpå det visar sig att den hjälplöse sitter på franska pensionsmyndighetens kontor i Bordeaux och inte i Pays de la Loire utan möjlighet att koppla mig till departementet där mitt ärende hör hemma, det vill säga Pays de la Loire.
“Det är uppenbart”, säger jag på den perfekta franska som kommer av sig själv när man är arg, “c´est évident”, säger jag och fortsätter i skrikande ton med att den franska pensionsmyndigheten uppenbarligen inte har för avsikt att betala ut den franska pension på motsvarande runt 350 kronor i månaden före skatt som jag är berättigad till, varpå jag (som man fortfarande säger fast det ju handlar om en knapptryckning) lägger på och gör de yoga- andningsövningar som jag för 700 kronor i timmen tränat in hos den kognitiva terapeut som jag gått hos efter min flyttning från Pays de la Loire.

Så småningom lugnar jag ner mig och nu har jag dåligt samvete för min otäcka ton mot den hjälplöse representanten för franska pensionsmyndigheten där i Bordeaux.

Att stryka är lugnande, dels själva strykandet och dels bekräftelsen på att någonting som har varit skrynkligt kan bli slätt.
Allting känns möjligt när man stryker.
Att jag kommer att hitta någonstans att bo, att jag kan installera mig där, sätta upp mina tavlor.
Packa upp böckerna från flyttlådorna på vinden.
Att det är min diskmaskin som krånglar när den krånglar, mitt golv jag spiller på. Persiennen hakar upp sig, det är min persienn – jag behöver inte få panik för allt ansvar som det innebär att bo i andra hand.
Inte för att jag tänker börja vara vårdslös och hälla ut rödvin i soffan som Katla i förra Ingen bor i skogen, detta Ingen bor i skogen som jag är så glad över att det finns.

Jag ville skriva om avsnitt 4 av Ingen bor i skogen, att det fortfarande är för litet Mikal. Bara några korta minuter med Mikalresonemang kring hur det skulle kunna bli om han bleve uppfostrad bland djur – ingen hågkomst av hur det är att tänka som en människa, inget språk, inget minne.
Bara Mikal, djurbarnet. Och att han senare kanske upptäcks i sitt djurhem: “Oj oj oj vilken mediacirkus.”
Varpå han – i stället för att bli uppfostrad bland djur – blir uppfostrad av en vetenskapsmamma och en vetenskapspappa.
När Mikal pratar om vetenskapsmamman och vetenskapspappan i avsnitt 4 av Ingen bor i skogen ser han inte ut att tycka att det vore ett dåligt alternativ. Han har den där varma, tillitsfulla blicken som gör att man älskar honom så mycket.

Jag skulle just till att skriva ovanstående men så blev jag rädd.
Att skriva är att riskera vantolkning och förnedring, den som skriver får skylla sig själv; ger man sig i leken får man leken tåla men det gör inte jag.
Det dummaste man kan ta sig till när man har blivit vantolkad och förnedrad är försöka förklara sig. Förklaringar gör bara saken värre, större och mer sårande, ändå försöker den förnedrade alltid förklara sig.
Vilket betyder att förnedringen har nått sitt mål – i det här fallet att jag beter mig precis som den idiot jag framstår som i den här notisen i marginalen på en kultursida i DN den 5 juli.

Vad jag hade skrivit var:
“Det att jag inte alltid skriver lika mycket på denna plats.
Jag har faktiskt ett privatliv också.
Det finns faktiskt andra personer i mitt liv än de i Ingen bor i skogen.”
Utan det lilla skämtet på slutet verkar det ju bara självupptaget och dumt så nu känner jag mig (om än på ett marginellt sätt) tilltvålad, näpst och satt på plats.
Utskämd.
Som när man försöker hinna med bussen på Valhallavägen och springer så fort det går i flip-flopsandaler som för varje steg är på vippen att ramla av.
Och det beror på bussförarens godtycke om man får åka med eller bli kvar.

Ibland är det intressanta gäster i The Daily Show med Jon Stewart. Häromdagen var det Helen Mirren.
Det är inte Helen Mirren i The Daily Show på bilden, det är Robin Wright Penn i Cannes. Kvinna som kvinna, långklänning här, långklänning där.

Filmen som Helen Mirren gör reklam för i The Daily Show – regi Taylor Hackford, Helen Mirrens man – verkar inte omistlig, jag ser hellre om
I mördarens spår (Prime Suspect) där Helen Mirren gör ett av film- (TV-serie-)historiens starkaste – som man säger – kvinnoporträtt.
Att man säger “kvinnoporträtt” men ytterst sällan “mansporträtt” beror på feminismens dagliga nederlag.
Vem vet till exempel att texten till James Brown´s: It´s a man´s man´s man´s world är skriven av en kvinna, Betty Jean Newsome, och baserad på hennes observationer av förhållandet mellan könen?

Det bestående intrycket av Helen Mirren i The Daily Show är hennes händer, att Helen Mirren har så uppseendeväckande vackra händer.
Att ansiktet är slätt och ungdomligt beror på dyrt och välgjort restauraringsarbete men händerna?
Händer kan inte ansiktslyftas.
Men Helen Mirren har väl aldrig använt händerna till grovarbete, och om så vore haft förstånd nog att ha gummihandskar och aldrig försummat att smörja in händerna i geggiga krämer från Schweiz för att sedan sova med silkesvantar.

Själv har jag med åren fått min farfars händer, knotiga och med blåa ådror. Ibland när jag råkar titta ner på mina händer tror jag att det är farfar som sitter på min plats med sina möbelritar- och träsnidarhänder.
Han behöver dem i vilket fall inte själv längre.

I en intervju på fransk TV för några år sedan visade Catherine Deneuve upp sina händer, kraftiga väl använda händer med jord under naglarna. Trädgårdshänder som hon förvärvat genom gropgrävande, mullskyfflande, flyttande av träd och växter, knipsande med sekatörer och stenbumlingsspettande.

Helen Mirren har väl trädgårdsmästare där hon bor i Beverly Hills, Hollywood med sin Taylor Hackford. Hon gillar trädgårdstomtar samt att odla lök och hon har alltid haft en hemlig dröm om att trädgårdstomtarna skulle få liv på nätterna.
Det räcker inte med en trädgårdstomte:
“One gnome doesnt do it for me”, säger Helen Mirren.
Det verkar som om när man väl slagit in på trädgårdstomtebanan duger det inte med en trädgårdstomte, då måste man ha hela sortimentet.

Det finns en anekdot om Lars von Trier – en fånig anekdot – om att det stod trädgårdstomtar utplacerade vid poolen utanför studion där Dancer in the Dark med Björk och Catherine Deneuve spelades in.
Trädgårdstomtarna skulle von Trier ha fått av en studiomogul i Hollywood, de hade sedan – enligt uppgift – använts som pisstomtar.
Genom att kissa på tomtarna skulle Lars von Trier ha uppfyllt sin dröm om att pissa på storkapitalet.
Att trädgårdstomtarna användes som pisstomtar visste inte Catherine Deneuve. Så när en av tomtarna hade ramlat ställde hon upp den igen och ingen sa någonting.
Lars von Trier tyckte väl att det var roligt.