Inte för att byråkratin är bättre i Sverige.
Men i fredags fick jag fyra skrivelser från franska pensionsmyndigheten i det departement jag utflyttat från med krav på intyg om att jag lever, är född och bor, dokument jag redan efter timslång och tålig väntan hos Försäkringskassan i Stockholm har skickat.
När jag försöker ringa till den franska pensionsmyndigheten har den bytt nummer, den digitala hänvisningsrösten rabblar blixtsnabbt upp det nya numret, jag får ringa upp fem gånger innan jag får ihop det.
Fruktansvärd fransk syntmusik, fransk stjärna, fransk fyrkant i en halvtimme varpå jag kopplas till en hjälplös pensionsmyndighetstjänsteman som inte vet vad jag pratar om när jag ber att få tala med Madame Baudoin, undertecknerskan av de fyra skrivelserna från i fredags.
Den hjälplöse söker och söker, jag får bokstavera mitt obegripliga namn och gång på gång upprepa mitt nittonsiffriga franska sjukförsäkringsnummer – tio kronor i minuten under ännu halvtimmes tid varpå det visar sig att den hjälplöse sitter på franska pensionsmyndighetens kontor i Bordeaux och inte i Pays de la Loire utan möjlighet att koppla mig till departementet där mitt ärende hör hemma, det vill säga Pays de la Loire.
“Det är uppenbart”, säger jag på den perfekta franska som kommer av sig själv när man är arg, “c´est évident”, säger jag och fortsätter i skrikande ton med att den franska pensionsmyndigheten uppenbarligen inte har för avsikt att betala ut den franska pension på motsvarande runt 350 kronor i månaden före skatt som jag är berättigad till, varpå jag (som man fortfarande säger fast det ju handlar om en knapptryckning) lägger på och gör de yoga- andningsövningar som jag för 700 kronor i timmen tränat in hos den kognitiva terapeut som jag gått hos efter min flyttning från Pays de la Loire.
Så småningom lugnar jag ner mig och nu har jag dåligt samvete för min otäcka ton mot den hjälplöse representanten för franska pensionsmyndigheten där i Bordeaux.