Att stryka är lugnande, dels själva strykandet och dels bekräftelsen på att någonting som har varit skrynkligt kan bli slätt.
Allting känns möjligt när man stryker.
Att jag kommer att hitta någonstans att bo, att jag kan installera mig där, sätta upp mina tavlor.
Packa upp böckerna från flyttlådorna på vinden.
Att det är min diskmaskin som krånglar när den krånglar, mitt golv jag spiller på. Persiennen hakar upp sig, det är min persienn – jag behöver inte få panik för allt ansvar som det innebär att bo i andra hand.
Inte för att jag tänker börja vara vårdslös och hälla ut rödvin i soffan som Katla i förra Ingen bor i skogen, detta Ingen bor i skogen som jag är så glad över att det finns.