Jag ville skriva om avsnitt 4 av Ingen bor i skogen, att det fortfarande är för litet Mikal. Bara några korta minuter med Mikalresonemang kring hur det skulle kunna bli om han bleve uppfostrad bland djur – ingen hågkomst av hur det är att tänka som en människa, inget språk, inget minne.
Bara Mikal, djurbarnet. Och att han senare kanske upptäcks i sitt djurhem: “Oj oj oj vilken mediacirkus.”
Varpå han – i stället för att bli uppfostrad bland djur – blir uppfostrad av en vetenskapsmamma och en vetenskapspappa.
När Mikal pratar om vetenskapsmamman och vetenskapspappan i avsnitt 4 av Ingen bor i skogen ser han inte ut att tycka att det vore ett dåligt alternativ. Han har den där varma, tillitsfulla blicken som gör att man älskar honom så mycket.
Jag skulle just till att skriva ovanstående men så blev jag rädd.
Att skriva är att riskera vantolkning och förnedring, den som skriver får skylla sig själv; ger man sig i leken får man leken tåla men det gör inte jag.
Det dummaste man kan ta sig till när man har blivit vantolkad och förnedrad är försöka förklara sig. Förklaringar gör bara saken värre, större och mer sårande, ändå försöker den förnedrade alltid förklara sig.
Vilket betyder att förnedringen har nått sitt mål – i det här fallet att jag beter mig precis som den idiot jag framstår som i den här notisen i marginalen på en kultursida i DN den 5 juli.
Vad jag hade skrivit var:
“Det att jag inte alltid skriver lika mycket på denna plats.
Jag har faktiskt ett privatliv också.
Det finns faktiskt andra personer i mitt liv än de i Ingen bor i skogen.”
Utan det lilla skämtet på slutet verkar det ju bara självupptaget och dumt så nu känner jag mig (om än på ett marginellt sätt) tilltvålad, näpst och satt på plats.
Utskämd.
Som när man försöker hinna med bussen på Valhallavägen och springer så fort det går i flip-flopsandaler som för varje steg är på vippen att ramla av.
Och det beror på bussförarens godtycke om man får åka med eller bli kvar.