“Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa”
och sen spårar det ur.
Näcken, Twilight, vampyrer och zombies vart man ser, övernaturliga blodsugare och övernaturligt hjärtlösa spökfigurer att låta sig skrämmas av när redan det naturliga är så skrämmande som det kan bli.
Det är förstås därför som det övernaturliga har en sådan lockelse – naturen är nyckfull och farlig och framtiden vet ingen någonting om, det måste vara därför som det övernaturliga är mer inne än någonsin.
Men så länge jag inte har träffat någon som har minsta susning om hur man hanterar ens det naturliga så får det vara.
Vad kan väl en ensam människa göra åt någonting?
“Jag går å lägger mej jag.”
