Men hur lagar man till dem?

Att få ett så generöst gensvar – vad mer kan någon önska sig?
Men behåll frimärkena, Camilla, åk till Paris igen och skriv nya vykort.
Bon voyage.

I Frankrike finns en medieinstans som heter – ungefär – högsta audiovisuella rådet – CSA.
CSA har bland annat till uppgift att bevaka språket i audiovisuella media.
Den 29 september tar CSA upp frågan om anglicismerna. De vanligast förekommande – och enligt rådet mest förkastliga – anglicismerna är crash, best of, pitch och blog.
Medarbetarna inom public service uppmanas att byta crash, best of, pitch och blog till motsvarande fransk term. (Termen public service används utan kommentar eller ändringsförslag från CSA.)
Den franska termen för blogg är bloc-notes och den kortform som CSA föreslår är bloc.

Bloc eller blogg?
Det finns tungt vägande argument för båda sidorna. Bevarandet av det egna språket mot den amerikanska engelskans världsvälde. Folklore mot utveckling, etnisk rensning mot mångkulturalism. Slår man in på den vägen kan det bara sluta i blod.
Men eftersom fransmännens uttal av engelska ord är som det är (genomfranskt) så finns det ingen anledning till oro och ingen logik.

* * *

I går kväll, just som jag hade lagt mig, längtade jag plötsligt efter att utvecklingen skulle stanna ett ögonblick.
Inte för gott, inte alls.
Bara så pass länge att jag hinner vänja mig vid Coolpixkameran, Firefoxwebbläsaren och Wordprogrammet i min (relativt) nya Mac.
Ett litet ögonblick mellan databutiken och tekniktippen, mellan evigheten och mig i min säng i Finistère.

Någonstans tidigt när jag började överväga att göra en blogg skrev jag att jag inte kommer att debattera.
Det jag har att säga står i inlägget, något mer har jag inte att tillägga.
Om andra vill tillägga, debattera, slåss eller vara eniga om något som står i ett inlägg på denna plats – be my guests.

Det är den ickeimperialistiska mångfalden jag är ute efter.
Och jag tror inte att något språk är så svagt att det inte står emot en och annan anglicism.

Den dialekt jag växte upp med finns inte längre.
Men det var svenskan som utplånade den dialekten, inte engelskan, au revoir på ett tag.

Inte långt från mitt hus i Finistère ligger en strand, en mycket lång och stor och bred strand med ovanligt stora och breda vågor, gröna, blå eller grå vågor med vita vågtoppar.
Den stranden anses vara en av Europas bästa surfstränder.
När jag går där och ser vågsurfarna på sina surfbräden i sina surfdräkter tänker jag ofta att det är synd att jag är för gammal att vågsurfa.
Jag sörjer det intensivt.
Det att jag aldrig har vågsurfat faller bort – jag är säker på att jag har gjort det, jag vet hur det känns att övervinna de enorma vågorna, min kropp vet hur den ska bete sig för att stå på vågtopparna, hur den ska böja sig för att följa med vågen ner och hur den ska räta upp sig, jag vet hur det känns i magen när man faller och när man klarar det.
Jag har vågsurfat.

Inte i den så kallade verkligheten, där har jag aldrig hållit i en surfbräda, än mindre stått på en. Det att jag vet hur det känns att vågsurfa beror på Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson, en bok som jag rekommenderat förr och jag gör det igen.
Klanerna i Palos Verdes, heter boken, Joy Nicholson har skrivit den, Modernista har givit ut och Anna Hellsten har översatt.

Surftexten finns i Mitt första liv, s 135 – 136.

Jag sparar artiklar, bilder och notiser, klipper ur tidningar, skriver ut från Internet. På papper, det känns tryggare med papper än så länge. Tydligt och överskådligt, påtagligt fysiskt och rejält.
Materialet sätter jag in i mappar. Enfärgade eller mönstrade plastmappar, ringpärmar och lösa plastfickor.
Olika mappar för olika material – politik, flärd, litteratur, media, transporter och kommunikationer, Tony Blair, Kina. Brott och straff, globalisering, franska oljeskandaler, Enron. Separata mappar för de olika kategorierna.

Ju mer tiden går desto mer glider kategorierna in i varandra.
Mapparna blir fler och fler, jag har kilometer med mappar, tonvis, hektar. Materialet alltmer ostrukturerat. De intressanta urklippen – artiklarna, utskrifterna och bilderna alltmer omöjliga att hitta.
Allt glider ihop.

Eugène Delacroix, bildkonstnären, säger i sin dagbok att den för vilken allting är material inte är någon riktig människa.
Nej, för den är en mapp.

Åren går.
Att jag – eller någon annan – någonsin ska kunna hitta ett visst urklipp, en bild, en artikel blir mer och mer utopiskt.
I morse bestämde jag mig för att gå igenom mapparna, rensa upp.
Gör aldrig det.
Jag upprepar – gör aldrig det.

Den som reagerar på att min blogg är självupptagen, reagerar som jag.
Vore det inte för Montaigne skulle jag inte göra annat än att be om ursäkt. Men eftersom Montaigne inte skulle komma på tanken så gör inte heller jag det.

Hade Michel de Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592, hade han först lagt ut essäerna på sin blogg.
Som det nu är finns alla tre volymerna, Montaigne Essayer, i pocket på Bokförlaget Atlantis, översättning Jan Stolpe och den är genial:

”Låt oss tala om mig själv”, säger Michel de Montaigne.

”Det är nu många år som jag bara har haft mig själv som föremål för mina tankar och jag har inte gjort något annat än granskat och studerat mig själv; och studerar jag något annat är det för att snabbt tillämpa det på mig själv…

Ingen beskrivning kan i svårighetsgrad mätas med beskrivningen av en själv – men inte heller i nytta. Dessutom måste man ordna håret och snygga till sig när man ska visa sig offentligt. Och jag snyggar till mig hela tiden, för hela tiden beskriver jag mig själv.

Jag måste själv stå till svars om jag trasslar till det för mig och om det finns meningslösheter och fel i mina resonemang som jag inte själv ser och heller inte kan se om någon visar dem för mig. Fel undgår oss ofta, men svagt omdöme är att inte kunna se felen…
Kunskap och sanning kan bo inom oss utan att ha sällskap av omdöme, och omdömet kan också bo där utan sällskap av kunskap och sanning; att erkänna att man är okunnig är faktiskt ett av de vackraste och säkraste bevis på omdöme som jag vet.

Det viktigaste av allt i världen är att veta hur man tillhör sig själv. Ty det är sällsynt att man respekterar sig själv tillräckligt.”

Finistère vid Bretagnes atlantkust är ett av världens farligaste farvatten. Det är sådant som bidrar till tjusningen med att leva här. Men att oljan från en utdömd tanker som havererade i höstas i Galicien, tusentals sjömil härifrån, plötsligt ligger i svarta plättar i havsviken när jag ska ta mitt midsommardopp kommer som en vidrig chock.

Så mycket olja, så många klibbiga plumpar, så sega, så svarta. Varje klump en liten landmina med glänsande hinna, var och en fylld av tjockrinnande olja som vid minsta beröring exploderar över stränder och klippor. Oljetankern Prestige som förliste så långt borta, för så länge sedan och nu är mina gymnastikskor förstörda och baddräkten bara att bränna.

Sedan i går har det kommit upp en kungörelse från borgmästaren att allt i mänsklig makt görs för att rensa våra stränder.
Det är bara det att det inte finns några våra stränder längre och ingen att skicka notan för skadegörelsen till.
Prestige betalar inte och inte det statliga oljebolag vars olja transporterades av Erika, ett annat sjöodugligt elände som förliste utanför Finistère 1999. Torrey Canyon, Exxon Valdes, ingen betalar, allt sker off-shore.

Det finns ingen att ställa till svars. Man kan lika gärna åtala en ål. Eller en fjäril, det finns en fjäril som heter Sorgmantel – försök att vidta lagliga åtgärder emot den.
I slutet på åttiotalet var det mycket kaosteori – en fjärils vingslag på ena sidan jordklotet påverkade det som hände på andra halvan, det var en vacker bild som fler än en poet gjorde till sin.
Nu besannas bilden.
Prestige förliser i Galicien (inte nog med det, spanska regeringen skickar ut vraket till havs, låter det gå i kvav och oljan spridas för alla vindar) och här står vi med olja mellan tårna i Finistère.
Efter katastrofen med Erika sändes TV-reklam för oljebolaget vars utsläpp fördärvade kusterna, mördade musslor och måsar, förstörde försörjningen för ostronodlarna och jagade bort turisterna.
I reklamfilmerna sågs rena vågor från ett rent hav skumma mot rena klippor och rena stränder, text och ljud intygade att det här oljebolaget tar hand om den rena miljön. Det här oljebolaget bidrar till den renaste miljö man kan tänka sig – en miljö utan störande liv, inte så mycket som en mussla, en miljö så ren som den ariska rasen enligt Adolf Hitlers idé.
Att jämställa rövarkapitalismen med nazismen kan verka otidsenligt men det ligger nära till hands en dag som den här i Finistère.

Publicerad i DN i slutet av juni 2003.

För att tömma de 357 soptunnorna i den populäraste parken i Lyon använder kommunen sedan en tid tillbaka hästdragna kärror.

Jag visste det!
Snart är gåspennan tillbaks och brevduvorna. Internet har bara varit en fantastisk utflykt i tiden. Som Echnatons och Nefertitis tid i Egypten på 1350-talet f.Kr. Arton års modernitet som utplånades över en natt. (Om man nu kan vara så exakt.)

Snart sitter vi och gnuggar två pinnar mot varandra igen.
Inte mig emot.
Har man levt över sina tillgångar så har man.
Återstår bara det här med bilen.
Det finns inga bussar i Finistère och jag älskar att köra bil. Jag vet att det är fel men jag älskar det fysiskt och mentalt.

Men känner jag mänskligheten rätt så kommer den snart på ett sätt att ta sig runt energiproblemet.
Så fort det blir lönsamt med det som än så länge kallas för alternativa bränslen så kör vi på som förut.
BP, det gamla oljebolaget, heter numer BP – beyond petroleum.