Jag sparar artiklar, bilder och notiser, klipper ur tidningar, skriver ut från Internet. På papper, det känns tryggare med papper än så länge. Tydligt och överskådligt, påtagligt fysiskt och rejält.
Materialet sätter jag in i mappar. Enfärgade eller mönstrade plastmappar, ringpärmar och lösa plastfickor.
Olika mappar för olika material – politik, flärd, litteratur, media, transporter och kommunikationer, Tony Blair, Kina. Brott och straff, globalisering, franska oljeskandaler, Enron. Separata mappar för de olika kategorierna.
Ju mer tiden går desto mer glider kategorierna in i varandra.
Mapparna blir fler och fler, jag har kilometer med mappar, tonvis, hektar. Materialet alltmer ostrukturerat. De intressanta urklippen – artiklarna, utskrifterna och bilderna alltmer omöjliga att hitta.
Allt glider ihop.
Eugène Delacroix, bildkonstnären, säger i sin dagbok att den för vilken allting är material inte är någon riktig människa.
Nej, för den är en mapp.
Åren går.
Att jag – eller någon annan – någonsin ska kunna hitta ett visst urklipp, en bild, en artikel blir mer och mer utopiskt.
I morse bestämde jag mig för att gå igenom mapparna, rensa upp.
Gör aldrig det.
Jag upprepar – gör aldrig det.