Den som reagerar på att min blogg är självupptagen, reagerar som jag.
Vore det inte för Montaigne skulle jag inte göra annat än att be om ursäkt. Men eftersom Montaigne inte skulle komma på tanken så gör inte heller jag det.
Hade Michel de Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592, hade han först lagt ut essäerna på sin blogg.
Som det nu är finns alla tre volymerna, Montaigne Essayer, i pocket på Bokförlaget Atlantis, översättning Jan Stolpe och den är genial:
”Låt oss tala om mig själv”, säger Michel de Montaigne.
”Det är nu många år som jag bara har haft mig själv som föremål för mina tankar och jag har inte gjort något annat än granskat och studerat mig själv; och studerar jag något annat är det för att snabbt tillämpa det på mig själv…
Ingen beskrivning kan i svårighetsgrad mätas med beskrivningen av en själv – men inte heller i nytta. Dessutom måste man ordna håret och snygga till sig när man ska visa sig offentligt. Och jag snyggar till mig hela tiden, för hela tiden beskriver jag mig själv.
Jag måste själv stå till svars om jag trasslar till det för mig och om det finns meningslösheter och fel i mina resonemang som jag inte själv ser och heller inte kan se om någon visar dem för mig. Fel undgår oss ofta, men svagt omdöme är att inte kunna se felen…
Kunskap och sanning kan bo inom oss utan att ha sällskap av omdöme, och omdömet kan också bo där utan sällskap av kunskap och sanning; att erkänna att man är okunnig är faktiskt ett av de vackraste och säkraste bevis på omdöme som jag vet.
Det viktigaste av allt i världen är att veta hur man tillhör sig själv. Ty det är sällsynt att man respekterar sig själv tillräckligt.”