Inte långt från mitt hus i Finistère ligger en strand, en mycket lång och stor och bred strand med ovanligt stora och breda vågor, gröna, blå eller grå vågor med vita vågtoppar.
Den stranden anses vara en av Europas bästa surfstränder.
När jag går där och ser vågsurfarna på sina surfbräden i sina surfdräkter tänker jag ofta att det är synd att jag är för gammal att vågsurfa.
Jag sörjer det intensivt.
Det att jag aldrig har vågsurfat faller bort – jag är säker på att jag har gjort det, jag vet hur det känns att övervinna de enorma vågorna, min kropp vet hur den ska bete sig för att stå på vågtopparna, hur den ska böja sig för att följa med vågen ner och hur den ska räta upp sig, jag vet hur det känns i magen när man faller och när man klarar det.
Jag har vågsurfat.
Inte i den så kallade verkligheten, där har jag aldrig hållit i en surfbräda, än mindre stått på en. Det att jag vet hur det känns att vågsurfa beror på Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson, en bok som jag rekommenderat förr och jag gör det igen.
Klanerna i Palos Verdes, heter boken, Joy Nicholson har skrivit den, Modernista har givit ut och Anna Hellsten har översatt.
Surftexten finns i Mitt första liv, s 135 – 136.