En dag i förra veckan gjorde jag en utflykt till en stad 17 mil från Finistère, inga bilköer, rak motorväg, allting ovanligt angenämt. Inga olyckor, inga vägarbeten med instruktioner för omvägar som man aldrig förstår.
En ovanligt trevlig bilutflykt.
I dag kom ett brev, det som kallades brunt kuvert så länge myndighetskuverten var bruna.
Först trodde jag att det var skattebeskedet, här betalar man all skatt i efterhand.
Men brevet är från polisen.
Jag har begått ett trafikbrott.
I stället för 110 km/tim har jag vid ett tillfälle på hemväg från staden 17 mil från Finistère kört 111 km/tim.
Jag minns att jag kände mig frestad att pressa gasen i botten när jag närmade mig Finistèregränsen, jag kände mig som den islandshäst på vars rygg jag gjorde mitt livs enda ridutflykt, på bortvägen töltade islandshästen i vad jag uppfattade som normal fart, men när den på hemvägen fick syn på stallet drog den iväg som en racerbil.
Jag kände samma instinkt.
Det kommer att kosta mig 68 Euro.
Med brevet följer en blankett att fylla i om man har invändningar mot straffavgiften, om ens bil varit stulen eller annan förmildrande omständighet.
Jag har inga invändningar och ska just skriva ut checken när det visar sig att om jag betalar straffavgiften inom fjorton dagar så kostar det bara 45 Euro.
45 i stället för 68.
Men så kan det ju inte vara.
Jag går till Gendarmeriet i min lilla stad.
Visar mina papper för en rar och vänskaplig gendarm som skrattar och säger att han har varit med om samma sak.
111 i stället för 110.
Men man måste ju betala.
45 Euro eller 65?
45.
Förutsatt att jag betalar inom fjorton dar.
Jag skriver ut checken på 45 Euro och åker hem. Med blicken stadigt fäst på hastighetsmätaren dock.