Krig kan rasa, världar kan gå under (en av mina gjorde just det), det kan vara den elfte september året runt – Questions pour un champion, min frågesport, står utanför allt. Ovanför, bortom och aningen efter för att den är förinspelad.
I dag – den elfte september – är det Questions pour un champion-festival. Först det vanliga dagliga programmet, det som har gått sex dagar i veckan i tretton år.
Sedan på bästa sändningstid ett superchampionprogram med sådana som tidigare har vunnit potten i Questions.
Efter tretton år utan Questions på söndagar sändes igår världshistoriens första söndagsquestion pour un champion. Och i dag alltså både vardags och festprogram.
Det låter bra men det kunde vara bättre.
Festprogrammen är sämre än vardagsprogrammen med om möjligt ännu värre dekor än till vardags och man får se publiken.
Det ska inte vara så.
Till vardags visas inte publiken, då riktas all uppmärksamhet mot de tävlande och mot programledaren, Julien Lepers.
Se kapitlet Sisyfos i Priset på vatten i Finistère.
Jag ske be Lova skriva in kapitlet och lägga ut det här så alla förstår.