I natt ett slagregn, miljarder liter vatten rakt in i sovrummet, det är risken med att sova för öppet fönster i Finistère. (Jag gör det för att kunna höra tidvattnet och rätta mig efter det.)
Trädgården huset allting genomdränkt.
Och så kommer solen fram vid elvatiden på förmiddagen, solen och några fläktar varm vind. Allting ångar våldsamt ett ögonblick, varpå allting är torrt igen och glänsande rent.
Vädret i Finistère pågår oavsett vad som händer i världen, Putin hotar Georgien, svenska ministrar kommer och går, Anna Politovskaja är fortfarande död.
Vädret är inte opåverkat av politiken, maktgalenskapen, oljeberoendet, det sa jag inte, jag sa att det pågår. Men eftersom det ofta är det man inte säger som blir läst så säger jag det igen – vädret är inte opåverkat av politiken.
Vädret i Finistère är bara en av alla de faktorer som gör Finistère till ett så vidunderligt departement vid kanten till Atlanten, oavsett vad som händer i världen är vädret i Finistère spektakulärt.
Det går inte att bortse från hur det står till i världen, det får man inte. Att bortse är den åttonde dödssynden, att bortse är ett brott mot mänskligheten, bortseendet är ett vapen för massdestruktion.
Men att inte ta in hur vidunderligt vädret kan vara – det är, om inte ett brott mot mänskligheten så lite småkriminellt.