Jag vill ingenting hellre än julpynta, sätta upp de nyinköpta röda glittergirlangerna och de blinkande uteljuskedjorna, och vad gör jag?
Sitter och glor på dataskärmen i hopp om att kunna formulera det här med att ju mer man inser hur mycket kunskap det finns som man inte har, desto mer fattar man hur lite man vet.
Jag kan inte släppa det förrän jag har fått till det så att det låter nytt. Och det kommer jag inte att få på grund av att det inte är nytt.
Det finns ingenting nytt, men ska jag avskeda mig själv som författare bara för det?
”Svinto i huvet”, säger en jag känner för att beskriva känslan av vanmakt över hur det är.
Det säger inte jag.
Ingen Svinto i huvet.
Bara en dimma som softar konturerna på hur det i verkligheten är, hur litet jag vet och hur risig prognosen är för att det ska bli någon ändring på det.
Jag är ett moln.