Det har inte varit några bilder på ett tag, inte sedan den blå blomman till Lova på Lucia. Och den var inte tagen på Lucia utan i oktober. Nu är det för grått och råddigt. Fast givetvis handlar det inte om att det är grått väder, utan om en annan sorts gråhet.
Jag tar fram Montaigne för att få lite upplysning i det grå men ibland är han för självupptagen och distanserad.
Jag tänkte på det i går kväll när jag läste Orhan Pamuks storartade snöbok – hur distanserat huvudpersonen i boken, Ka, ser på det som händer omkring honom.
Folk mördas och torteras till höger och vänster men Ka vandrar vidare i snöfallet skrivande dikter och odlande sina romantiska känslor för den vackra Ipek. (Jag har inte läst ut boken så fortfarande kan vad som helst hända, men än så länge går han där i snön och är lite lätt insnöad enligt mig.)
Den andra boken jag läser, Salome av François Weyergans, handlar om en knasboll som är helt besatt av sin sperma.
”Män!” Tänker jag, men så enkelt är det förstås inte.
Här är meningen hos Montaigne som utlöste min irritation över självupptagna personers sätt att distansera sig från verklighetens känslomässiga komplikationer:
”Man bör ha hustru, barn, egendomar och framför allt god hälsa om möjligt, men man bör aldrig fästa sig därvid så att ens lycka blir beroende av dem.”
(Montaigne, Essayer Bok 1, sid 297, översättning Jan Stolpe, Atlantis förlag)