På senaste tiden har jag drabbats av förundran över saker som under alla år förut har passerat mig obemärkt.
I dag var det ett äpple, ett vanligt ätäpple från affären.
Det var när jag skalade äpplet och tog bort det lilla klistermärket med information om var äpplet kommer ifrån som förundran slog till.
Ett så stort och fint och välsmakande med tusentals års möda av människor framodlat äpple!
För ingen ska inbilla mig att det är naturen som har gjort det och att familjen Flinta hade så här goda, stora och vackra äpplen. Nej på stenåldern var äpplena sura, små och hårda, mer lämpliga som ammunition än människoföda.
Eller mat åt mammutarna.
Föregående tillfälle för förundran var när jag flög mellan Arlanda och Charles de Gaulle och vidare mellan Orly och Finistère. Och bara gick uppför flygplanstrappan och in i kabinen och satte mig på min plats i flygplanet.
En flygmaskin!
Att någon faktiskt törs ta på sig ansvaret för en så komplicerad sak.
Gången före det var det X2000 till Linköping som utlöste känslan av förundran.
”Någon har konstruerat det här tåget”, tänkte jag. ”Någon med X2000-kompetens har fått ihop alla bitarna och det blev ett tåg.”
Helt otroligt.
Om ovanstående inlägg verkar naivt är det för att jag bor i Frankrike.
Häromdagen ett nytt bevis på den franska naiviteten, det handlar om våldet i TV-serien Prison Break.
På grund av det – enligt mig tråkiga och oinspirerade våldet, det påklistrade och meningslösa våldet i Prison Break jämfört med det integrerade och i sammanhangen meningsbärande våldet i The Shield – hursomhelst, på grund av våldet i Prison Break har den franske kulturministern Renaud Donnedieu de Vabres beslutat förbjuda Prison Break för personer under 18 år.
Förbjuda personer under 18 att titta på en TV-serie!
Man undrar i vilken värld Renaud Donnedieu de Vabres lever.
Svaret är att kulturministern lever i den bästa av världar, en värld där artonåringar sitter hemma vid TV-n och väntar på tillstånd från mamma och pappa att få titta på Prison Break.