Hur det är

Vi vet hur det är. Att inte komma ut. Alla har varit med om det, du kommer inte ut.
Fönster med felmeddelanden, inte aktiv kommunikation, det går inte att koppla upp.
Du är instängd.
Ingen kontakt.
Jag letar alternativa flyktvägar.
Filosoferar.
Jag tänker på hur otroligt bra vi har det i Sverige och hur rädda vi är för att det ska tas ifrån oss.
Jag tänker särskilt på hur bra vi har det jämfört med Ruben Gallego, född -68, han som har skrivit Vitt på svart, han som är CP-skadad och har växt upp på barnhem i Ryssland, barnhem, sjukhus, ålderdomshem dit de hopplösa fallen bland de handikappade barnen skickas för att dö. Upptagningsplatser där bara de allra starkaste kan överleva, Ruben Gallego överlevde för att berätta om det, han skriver med vänstra handens pekfinger, jag tänker på Ruben Gallego.
Det snöar i Stockholm, grått och kallt, men så grått som på ett ålderdomshem i Ryssland dit de svagaste barnen skickas för att dö – hur kan vi bara klaga, hur har vi mage till det, skam över oss.
”Det är för mycket skuld och skam i Sverige, sägs det.
För lite, säger jag.
Och att det är fel svenskar som skäms.
För fel skuld.”
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper
s. 178.