Det var väldigt trevligt på Rönnells.
Fullt med bokmänniskor i alla åldrar där på Birger Jarlsgatan 32, den 1 dec.
Alla fick sin överraskning, det blev succé.

Nästa event (!) – uppläsning, signering & överraskning är på Söderbokhandeln, Götgatan 37, den 13 december, Lucia.
Jag tror det är klockan 18, men eftersom jag en gång lämnade fel tid för Rönnells så återkommer jag om klockslag.

Det regnar beröm över SÅ GÖR JAG, konsten att skriva.
I går sms:et från den internationellt stora svenska filmproducenten, jag tar det igen:
“Vilken otroligt bra bok du skrivit! Ska ge den till alla “mina” manusförfattare i julklapp! Lycka till på Rönnells i dag!”

Bloggar duggar, om jag haft ett syfte med boken hade jag lyckats.
Men syfte är det sista jag har; jag skriver det jag skriver.
Sedan är det läsaren som tar emot, förvaltar och – i det här fallet – förvandlar det skrivna till egenproducerad energi!

Helsida i DN.
Vad fint, en sådan kärleksfull bild på Slussen, hjärtat slits ur våra bröst när vi tänker på att snart är hela det oskattbara området jämnat med marken och asfalterat enligt förfärliga bilder från kommunen.

Vilken fin bild, tänker jag och får se att det är Audi som betalat för helsidan.
Audi Quattro.
Tack för stödet Audi.
Danke sehr danke schön.

En sådan fin decemberdag.
Jag sitter på bussen och tänker på läsare som läst min bok med hjärtat & hjärnan, synkront och naturenligt.
Läsare som aldrig skulle kunna komma på tanken att förlaget gett ut boken av den ondska som kallas girighet.
Och att jag skulle gått med på något sådant!

Jag tänker på läsare jag träffade på Hedengrens bokhandel den 29 november, de på Rönnells den 1 december, de jag möter på bussen, på Coop eller tunnelbanan, läsarna som håller upp kulturen.
Det är vad jag tänker på bussen denna ovanligt vackra och aldrig återkommande decemberdag.

Glöm inte Söderbokhandeln den 13 december klockan 18, jag pratar, jag läser, jag signerar och om Söderbokhandeln tycker det är ok – jag bjuder på en överraskning.

Mata in tid & datum för Söderbokhandeln i någon av de digitala kalendrar som alla har i iPhonen.

Själv sätter jag post-it-lappar på ytterdörren: revisorn, yogan, frisören, smärtkliniken och en för min medverkan i P1:s direktsändning av Nobelprisutdelningen eftermiddagen den 10 december. Det är inte för att jag ska säga något initierat om Mo Yan som jag är inbjuden, utan för att samtala med Kulturradion och Vetenskapsradion om kreativitet och kreativa miljöer, betydelsen av ensamhet respektive att ingå i ett sammanhang, med utgångspunkt från Så gör jag, konsten att skriva.

P.S.
Jag räknar med att alla förstår att bilden från Söderbokhandeln är tagen vid ett tidigare tillfälle och inte föreställer mig och min överraskning till dem som kommer den 13 december klockan 6.
Vi kan inte ta bilder av det som ännu inte hänt.
Än.

Myrorna, Stadsmissionen, Röda korset, privata initiativ.
Något som heter samhälle finns ju inte längre, Margareth Thatcher var inte den första, hon bara sa det loud and clear 1987:
“I think we have gone through a period when too many children and people have been given to understand. “I have a problem, it is the Government´s job to cope with it!” or “I have a problem, I will go and get a grant to cope with it!” “I am homeless, the Government must house me!” and so they are casting their problems on society and who is society?
There is no such thing!”

Det kommer en ny Thatcher varenda gång man andas; den nya kvinnliga förebilden järnladyn.

Fler och fler tiggare, uteliggare och fattiga, inga julklappar i år heller, ingenstans att gå.
Och så finns det Ny gemenskap eller motsvarande.
Och så finns det Eva Nilsson som tar Ny gemenskap tillbaka till Kammakargatan när verksamheten utlokaliserats långt bort i förorten, långt för den som redan är vilse och inte har råd med SL-kort.
Det är inte förorten som är fel, inte lokalerna.
Det är priset för att ta sig dit ut i det okända och hur vilse det är utanför spärrarna.
Och så kommer det en som Eva Nilsson och förstår hur det känns.

Det är långt efter läggdags, jag lyssnar på Otis Redding.
Skriver långt och insiktsfullt om hur meningslöst det är med ord jämfört med Otis Redding.
Och att det har aldrig funnits något litterär motsvarighet till Otis Redding.

Sitting on the dock of the bay, Pain in my heart, Respect, Try a little tenderness, jag lyssnar och lägger länkar till denna odödliga låtskatt varpå min webbläsare lägger ner och när jag loggar in är allt jag skrev borta.
De många tecknen, ord ord ord.
Fa-fa-fa-fa-fa (sad song)

Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan, lördag den 15 december kl 14.

Läsning, signering av Så gör jag, konsten att skriva samt fjärde loggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.

Allt för att inte tänka på de skjutna barnen.
I Libyen, Ghaza, USA.
Varhelst barn skjuts.
Allt för att inte tänka på det hela tiden.
Det otänkbaraste.

Julen måste ställas in.
Men det hjälper inte.
Ingenting hjälper.
Allting måste fortsätta som förut.
Som om någonting hänt.
Det har hänt.
Igen.
Det där blodiga hacket i mänskligheten.
Det har hänt igen, det händer hela tiden.
Vi bara påminns om det.

“Det måste vara en galning”, säger vi.
Vad ska vi säga?
“Klart det är en galning.”
Med tillgång till vapen.
“Shot multiple times.”
Barn shot multiple times
Outhärdligt.
Skotten ekar över jorden.

En pappa gråter i Sandy Hook, Newtown, Connecticut.
Emily, sex år, den här pappans fina Emilie, sex år, shot multiple times.
Ändå säger pappan, den här pappan måste ha varit i chock, det är mänsklighetens överlevnadsröst som säger det:

“as we move on from what happened here, what happened to so many people, let us not let it turn into something that defines us.”

Hade det varit jag – herregud, om det varit jag! – det hade inte funnits något move on, det hade inte funnits något what happened to so many people

Om det varit jag; det enda som hade definierat mig, definierat oss, hade varit att
det som hänt
har hänt.
Outhärdligheten med det.
Inget as we move on from what happened here

Ett barn blev fött, det är julbudskapet.
“Ett barn är fött på denna dag
så var guds välbehag.”
Gud är inte riktigt klok, säger jag.

Kyrkokörers sagovisor ekande under kupolerna:
“Härlig är jorden, härlig är Guds himmel,
skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis med sång.”

Det är en tidningssida med en liten, en mycket liten, notis om att tio afghanska flickor som plockade ved föll offer för en mina som talibanerna lagt ut.
Tio flickor som sprängdes i småbitar.
En försumbart liten notis bland julreklamen och att Gerard Depardieu flyttar från Frankrike av skatteskäl.
Jag vill visa världen hur det är.
Men det blir inte av.
Julstress.

Det händer några dagar efter massakern på barnen i Sandy Hook, Newport, Connecticut, USA.
De skjutna barnen som jag inte kan sluta tänka på.
Det olidliga med att det hände, barnens namn, ålder, deras föräldrar, berget av nallebjörnar, ljus och blommor vid skolan.
De skjutna lärarna som försökt skydda barnen.
Det outhärdliga som världen deltar i.
Jag kan inte sluta tänka på det.

Den här utrivna tidningssidan med notisen om de tio flickornas död i Afghanistan.
Inga namn, inga sörjande föräldrar i tv.
Flickorna samlade ved och en av de tio trampar på en mina som talibanerna lagt ut och alla tio flickorna sprängs i bitar.

Det är december 2012 i Sverige, en notis på en vanlig tidningssida.
En mycket liten notis.
Ingenting jämfört med artikeln om att Gerard Depardieu flyttar till Belgien för att slippa betala skatt.
Ingenting.
Den som snabbt bläddrar igenom tidningen märker inte notisen om de tio flickorna som sprängdes när de samlade ved i Afghanistan häromdagen.

Något bra måste man leta reda på i den så kallade verkligheten.
Vardagsvänligheten på Coop, den unga personalen som frågar hur jag mår, hur det går.
– Jag går dåligt, säger jag.
Deltagande känslor på Coop.

Att min plånbok blev stulen på Hamngatan där ligorna opererar är ännu en orsak till vardagsvänlighet och kommentarer från personalen på mitt Coop, de unga personerna som sitter i kassan, rensar i frukt och grönsaksdisken, städar i hyllorna, fyller på mjölkprodukter och sköter posthanteringen.
Alltid vänliga, i går den unge mannen i kassan om att mina kort blev stulna med plånboken den 26 november, Visakortet, Mastercard, körkort. Och Coopkortet.
– Det var väl det viktigaste, säger killen.
Jag skrattar och säger att jag måste skaffa nytt.
Tyvärr kan man inte göra det i butik, bara på internet.

Jag går in på Coops hemsida och det är som vanligt på de stora hemsidorna, ovänligt och användarfientligt. Tidsödande.
Klicka på beställ nytt kort och du hamnar i en rundgång som verkar sluta med att det inte går att göra på sajten, bara på telefon.
Alternativet är att bli medlem, skaffa lösenord och logga in, men eftersom jag har ett kort – stulet – så är jag redan medlem och orkar inte lägga ner tid på nytt medlemskap, nytt lösenord.
Numret på Coop-kortet har jag inte, jag lagrar inte vartenda nummer, alla inloggsparametrar, lösenord och sparar dem siffra på siffra i iPhonen; jag hatar tangentbordet på iPhonen, denna usla imitation av tangentbordet till en iMac, MacBookAir eller andra normala tangentbord.

Efter en kvart med Coops hemsida ger jag upp.
Mina förlorade poäng uppvägs ändå av den vardagsvänliga personalen på mitt Coop.