Myrorna, Stadsmissionen, Röda korset, privata initiativ.
Något som heter samhälle finns ju inte längre, Margareth Thatcher var inte den första, hon bara sa det loud and clear 1987:
“I think we have gone through a period when too many children and people have been given to understand. “I have a problem, it is the Government´s job to cope with it!” or “I have a problem, I will go and get a grant to cope with it!” “I am homeless, the Government must house me!” and so they are casting their problems on society and who is society?
There is no such thing!”
Det kommer en ny Thatcher varenda gång man andas; den nya kvinnliga förebilden järnladyn.
Fler och fler tiggare, uteliggare och fattiga, inga julklappar i år heller, ingenstans att gå.
Och så finns det Ny gemenskap eller motsvarande.
Och så finns det Eva Nilsson som tar Ny gemenskap tillbaka till Kammakargatan när verksamheten utlokaliserats långt bort i förorten, långt för den som redan är vilse och inte har råd med SL-kort.
Det är inte förorten som är fel, inte lokalerna.
Det är priset för att ta sig dit ut i det okända och hur vilse det är utanför spärrarna.
Och så kommer det en som Eva Nilsson och förstår hur det känns.