Det är en tidningssida med en liten, en mycket liten, notis om att tio afghanska flickor som plockade ved föll offer för en mina som talibanerna lagt ut.
Tio flickor som sprängdes i småbitar.
En försumbart liten notis bland julreklamen och att Gerard Depardieu flyttar från Frankrike av skatteskäl.
Jag vill visa världen hur det är.
Men det blir inte av.
Julstress.
Det händer några dagar efter massakern på barnen i Sandy Hook, Newport, Connecticut, USA.
De skjutna barnen som jag inte kan sluta tänka på.
Det olidliga med att det hände, barnens namn, ålder, deras föräldrar, berget av nallebjörnar, ljus och blommor vid skolan.
De skjutna lärarna som försökt skydda barnen.
Det outhärdliga som världen deltar i.
Jag kan inte sluta tänka på det.
Den här utrivna tidningssidan med notisen om de tio flickornas död i Afghanistan.
Inga namn, inga sörjande föräldrar i tv.
Flickorna samlade ved och en av de tio trampar på en mina som talibanerna lagt ut och alla tio flickorna sprängs i bitar.
Det är december 2012 i Sverige, en notis på en vanlig tidningssida.
En mycket liten notis.
Ingenting jämfört med artikeln om att Gerard Depardieu flyttar till Belgien för att slippa betala skatt.
Ingenting.
Den som snabbt bläddrar igenom tidningen märker inte notisen om de tio flickorna som sprängdes när de samlade ved i Afghanistan häromdagen.
