Något bra måste man leta reda på i den så kallade verkligheten.
Vardagsvänligheten på Coop, den unga personalen som frågar hur jag mår, hur det går.
– Jag går dåligt, säger jag.
Deltagande känslor på Coop.
Att min plånbok blev stulen på Hamngatan där ligorna opererar är ännu en orsak till vardagsvänlighet och kommentarer från personalen på mitt Coop, de unga personerna som sitter i kassan, rensar i frukt och grönsaksdisken, städar i hyllorna, fyller på mjölkprodukter och sköter posthanteringen.
Alltid vänliga, i går den unge mannen i kassan om att mina kort blev stulna med plånboken den 26 november, Visakortet, Mastercard, körkort. Och Coopkortet.
– Det var väl det viktigaste, säger killen.
Jag skrattar och säger att jag måste skaffa nytt.
Tyvärr kan man inte göra det i butik, bara på internet.
Jag går in på Coops hemsida och det är som vanligt på de stora hemsidorna, ovänligt och användarfientligt. Tidsödande.
Klicka på beställ nytt kort och du hamnar i en rundgång som verkar sluta med att det inte går att göra på sajten, bara på telefon.
Alternativet är att bli medlem, skaffa lösenord och logga in, men eftersom jag har ett kort – stulet – så är jag redan medlem och orkar inte lägga ner tid på nytt medlemskap, nytt lösenord.
Numret på Coop-kortet har jag inte, jag lagrar inte vartenda nummer, alla inloggsparametrar, lösenord och sparar dem siffra på siffra i iPhonen; jag hatar tangentbordet på iPhonen, denna usla imitation av tangentbordet till en iMac, MacBookAir eller andra normala tangentbord.
Efter en kvart med Coops hemsida ger jag upp.
Mina förlorade poäng uppvägs ändå av den vardagsvänliga personalen på mitt Coop.