Allt för att inte tänka på de skjutna barnen.
I Libyen, Ghaza, USA.
Varhelst barn skjuts.
Allt för att inte tänka på det hela tiden.
Det otänkbaraste.
Julen måste ställas in.
Men det hjälper inte.
Ingenting hjälper.
Allting måste fortsätta som förut.
Som om någonting hänt.
Det har hänt.
Igen.
Det där blodiga hacket i mänskligheten.
Det har hänt igen, det händer hela tiden.
Vi bara påminns om det.
“Det måste vara en galning”, säger vi.
Vad ska vi säga?
“Klart det är en galning.”
Med tillgång till vapen.
“Shot multiple times.”
Barn shot multiple times
Outhärdligt.
Skotten ekar över jorden.
En pappa gråter i Sandy Hook, Newtown, Connecticut.
Emily, sex år, den här pappans fina Emilie, sex år, shot multiple times.
Ändå säger pappan, den här pappan måste ha varit i chock, det är mänsklighetens överlevnadsröst som säger det:
“as we move on from what happened here, what happened to so many people, let us not let it turn into something that defines us.”
Hade det varit jag – herregud, om det varit jag! – det hade inte funnits något move on, det hade inte funnits något what happened to so many people
Om det varit jag; det enda som hade definierat mig, definierat oss, hade varit att
det som hänt
har hänt.
Outhärdligheten med det.
Inget as we move on from what happened here
Ett barn blev fött, det är julbudskapet.
“Ett barn är fött på denna dag
så var guds välbehag.”
Gud är inte riktigt klok, säger jag.
Kyrkokörers sagovisor ekande under kupolerna:
“Härlig är jorden, härlig är Guds himmel,
skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra riken på jorden
gå vi till paradis med sång.”