Varför går 150 diamantsköldpaddor över gatan vid Kennedy Airport och stoppar flyg- och biltrafiken?
För att komma till andra sidan.
Varför vill de många små sköldpaddorna absolut komma över till den andra sidan?
För att lägga sina ägg i sanden på stränderna vid Jamaica Bay.
Det händer varje år, säger en talesman för flygtrafiken.
Sköldpaddornas talesman, en liten höggravid sköldpadda, har inte kunnat nås för kommentar.
Dagsdikt; Bodil Malmsten, Stureplan 2011
Jag tar allting personligt
Telias nya logotyp; liturgins lila
sorgefärgen vård skola omsorg.
Alla dessa mina minsta ensamkommande.
Handläggarens:
”Vi kan inte tycka någonting om det.
Det är en politisk fråga.”
Som om inte det politiska vore frågan,
som om frågan inte vore personlig. */
Handläggarens:
”Jag bara gör mitt jobb.”
Som om Auschwitz aldrig hänt.
Arbetslös?
Sjuk?
Fattig?
Jamen, då har du gjort det valet.
Hemlös?
Underlåtit kryssa i alternativet hem.
Ändå –
jag älskar dig mitt lilla språkområde
jag kan ju kosta på mig det.
Ingen passerar Stureplan utan valuta
vapen och giltigt färdbevis
**************************************************
*/
Barn av vår tid Wislawa Szymborska
Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.
Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.
Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.
. . .
Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt objekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.
Översättning Anders Bodegård
Saker på sommaren är dels konkreta saker som badbollar, baddräkter, solstolar och mat utomhus.
Dels det som har med sommaren att göra, saker i överförd bemärkelse; människors umgänge, att det sägs vara enklare på sommaren.
Inte för mig.
Jag kan inte umgås.
Inte med människor och inte med djur.
Med människor för att jag inte klarar de sociala koderna – inte kan inte som i kan inte, utan kan inte som i klarar inte av.
Med djur för att jag fäster mig för mycket och oroar mig för att de ska dö. Och dör.
Liksom människor, hur mycket man än oroar sig för att de ska göra det.
Jag tål inte solen så jag håller mest till inne i mitt huvud.
Vid datorn, i litteraturen, för tillfället fortfarande David Foster Wallace.
Att det sommartid aldrig går några acceptabla amerikanska (eller danska) polisserier med våldsbenägna psykopater är tråkigt men inte outhärdligt.
Bara ibland, i svackan mellan dagarna vid datorn, och läsningen av litteraturen senare på kvällen, kan det bli outhärdligt.
Då vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Det att jag saknar mina amerikanska polisserier med våldsbenägna psykopater betyder inte att jag inte älskar mina närmaste, släktingar eller vänner.
Jag älskar inte de mina mindre än alla de som har picknick i det gröna tillsammans från slutet på maj och till mitten av augusti.
Nu upptäcker jag att det här blev för självutlämnande, så jag slutar nu.
Det finns sommargator i Stockholm som är ren ångest.
Asfaltångest.
Fleminggatan är en sådan gata.
Hela vägen från Kungsbron och till slut.
Sankt Eriksgatan klarar sig.
Odengatan fram till Dalagatan klarar sig, efter Odenplan och upp till Valhallavägen – sommarångest.
Birger Jarlsgatan från korsningen Odengatan och söderut, klarar sig.
Från Odengatan norrut – ångest.
Kungsgatan – ångest hela vägen.
Drottninggatan – både/och.
Hela Östermalm – ångest.
Söder klarar sig. I stort, jag är inte helt säker.
Vissa förorter – ångest.
Årsta, Midsommarkransen, Björkhagen klarar sig.
Det är möjligt att någon annan tycker annorlunda än jag vad gäller ångesten och sommargatorna i Stockholm.
Men då tycker den fel.
Det är bara jag som kan tycka det jag tycker.
Förtydligande:
Det handlar alltså inte om de på gatorna gående eller cyklande människorna eller bilisterna.
Det är själva gatorna som ångesten sitter i.
Men inte på vintern.
En man i kostym i en Thinktank är inte nöjd.
Det är inte kostymens fel, det är det tanklösa thinktänkandet; vinstmaximeringsförblindandet.
Posten, SAS och systemkollapsen i svenskt järnvägsnät.
Think lite kvickare, mister finansminister.
Vi är inte medborgare i Sverige längre, vi är kunder. Och ett misslynt kundunderlag är en olycka i väntan på att hända.
Jag tror att jag är för vidlyftig för att twittra.
Tiden får utvisa, den gör ändå inte annat.
Jag skulle lägga länk till artikeln i SvD Näringsliv, rubrik:
“Riskkapitalister bygger skolbjässe”
Perspektiv utbildning, Torbjörn Isacson.
Om att allt fler ifrågasätter riskkapitalsbolags upplägg i skatteparadis… “där kortsiktig vinstmaximering lätt står i strid med den tänkta inriktningen.”
Men det fanns ingen länk. Ovanligt för SvD Näringsliv.
Det var dagens hårda ämne.
Dagens mjuka ämne är den nya kastrullen jag köpte på rea i går.
Det var allt för i dag, jag skriver som tidigare meddelats på en ny roman, att ta en som redan är skriven vore fusk.
Förutom romanen har jag ett projekt som är att städa lägenheten, tills det är så fint att jag kan dö när som helst utan att skämmas.
Inte för att jag tänker dö, men det bryr sig döden inte om.
Jag tar inte avstånd från Ångestparaden, jag protesterar inte mot den, jag är inte emot att andra paraderar för ångest.
Jag går inte i Ångestparaden för att jag kan inte gå i manifestationer.
Det är en fobi bland alla mina andra fobier.
Den dag det är lika självklart att manifestera för diabetes, högt blodtryck eller eksem kanske jag kommer att göra det, psykisk ohälsa är lika ohälsosamt som andra hälsoproblem.
Jag är, har alltid varit och kommer säkerligen alltid att vara vid relativ psykisk ohälsa och jag vet hur definitiv psykisk ohälsa är att leva med.
Det handlar alltså inte om den psykiska ohälsan i sig, eller bristande solidaritet med andra av psykisk ohälsa drabbade, utan om att jag är uppfostrad till att inte åbäka mig, inte vad gäller min sexualitet eller mentala status, inte om någonting faktiskt.
Ny portkod igen – dessa ständigändrade koder; en undran med anledning av:
Vart tar alla gamla koder vägen när de inte längre behövs?
Man minns dem en tid, men sedan är de borta.
För evigt och som om de aldrig funnits, fast man inte kunde klarade sig utan dem så länge de gällde.
Tillgång och efterfrågan – det som inte längre behövs blir värdelöst.
En soptipp för återvinning av gamla koder.
Jamen så är det.
Det är ju samma gamla siffror fast ingående i en annan hierarki.
Ett annat kodproblem:
Jag har ett kontokort, ett svenskt Master Card och ett annat, ett franskt Visa. Koderna för korten är identiska så när som på en siffra.
Det är omöjligt att komma ihåg vilken kod som hör till vilket kort.
Och det hjälper ju inte att det – sånär som på en siffra – är rätt.
Jag alltid livrädd för det tredje felet, det oåterkalleliga när bankomaten slukar mitt kort.
Varpå jag måste beställa ett nytt och få en ny kod.
Lika bra, kunde man tänka, för risken/chansen att jag får ännu en kod som är identisk med koden till det kort bankomaten inte slukade – sånär som på en siffra – måste väl vara mikroskopiskt?
Jag känner en man som gör dataprogram för bl a sannolikhetskalkyler.
Men det här ju inte sådant men vill ta upp en dataprogrammerares tid med.
Ovanstående kan låta självklart och onödigt att påpeka, men efter att ha tillbringat en dag med att försöka förstå Richard Taylors teorem om det uteslutna med händelsers ödesbundenhet, är ingenting självklart för mig längre.
Jag kommer ihåg något med Schroedingers katt, men minns inte vad, något med kvantfysik.
Det dåligmående som ständigt står på lur, kastar sig över mig. Jag drabbas av en panikattack som ingen yoga, ingen Taiji Qiong rår på.
Det enda som hjälper är en halv Xanor så det tar jag.
Och väntar på det lilla begränsade lugn som förhoppningsvis följa ska.
Boken med Taylors teorem, Fate, Time, and Language, an Essay on Free Will, innehåller bland annat en essä av David Foster Wallace om den fria viljan, 72 tätt tryckta sidor utgående från Taylors teorem, boken innehåller även en essä av Richard Taylor själv, Fatalism.
Klen tröst att Taylors fula, glest spretande skägg, diskrediterar honom fullständigt i mina ögon.
Jag blir ju inte intelligentare av det.
