Ny portkod igen – dessa ständigändrade koder; en undran med anledning av:
Vart tar alla gamla koder vägen när de inte längre behövs?
Man minns dem en tid, men sedan är de borta.
För evigt och som om de aldrig funnits, fast man inte kunde klarade sig utan dem så länge de gällde.
Tillgång och efterfrågan – det som inte längre behövs blir värdelöst.
En soptipp för återvinning av gamla koder.
Jamen så är det.
Det är ju samma gamla siffror fast ingående i en annan hierarki.
Ett annat kodproblem:
Jag har ett kontokort, ett svenskt Master Card och ett annat, ett franskt Visa. Koderna för korten är identiska så när som på en siffra.
Det är omöjligt att komma ihåg vilken kod som hör till vilket kort.
Och det hjälper ju inte att det – sånär som på en siffra – är rätt.
Jag alltid livrädd för det tredje felet, det oåterkalleliga när bankomaten slukar mitt kort.
Varpå jag måste beställa ett nytt och få en ny kod.
Lika bra, kunde man tänka, för risken/chansen att jag får ännu en kod som är identisk med koden till det kort bankomaten inte slukade – sånär som på en siffra – måste väl vara mikroskopiskt?
Jag känner en man som gör dataprogram för bl a sannolikhetskalkyler.
Men det här ju inte sådant men vill ta upp en dataprogrammerares tid med.
Ovanstående kan låta självklart och onödigt att påpeka, men efter att ha tillbringat en dag med att försöka förstå Richard Taylors teorem om det uteslutna med händelsers ödesbundenhet, är ingenting självklart för mig längre.
Jag kommer ihåg något med Schroedingers katt, men minns inte vad, något med kvantfysik.
Det dåligmående som ständigt står på lur, kastar sig över mig. Jag drabbas av en panikattack som ingen yoga, ingen Taiji Qiong rår på.
Det enda som hjälper är en halv Xanor så det tar jag.
Och väntar på det lilla begränsade lugn som förhoppningsvis följa ska.
Boken med Taylors teorem, Fate, Time, and Language, an Essay on Free Will, innehåller bland annat en essä av David Foster Wallace om den fria viljan, 72 tätt tryckta sidor utgående från Taylors teorem, boken innehåller även en essä av Richard Taylor själv, Fatalism.
Klen tröst att Taylors fula, glest spretande skägg, diskrediterar honom fullständigt i mina ögon.
Jag blir ju inte intelligentare av det.