Om man får tro den här – som det ser ut – vise mannen och varför inte?

För fem månader sedan slutade jag lyssna på musik.
Allting blev tyst och stannade och så är det.
Autopiloten gör det nödvändiga men inte mer.
Jag har fortfarande inte hängt upp tavlorna.
Kristi Himmelsfärdshelgen ska det bli av.
Jag bestämmer mig för att hänga tavlorna och lyssna på Beethovens Appassionata med Glenn Gould.
När det visar det sig att jag inte har den i mitt musikbibliotek tänker jag – modern som jag är – jag tar den från Spotify.
Det är ju samma Appassionata av samme Beethoven med samme Glenn Gould.
(Det heter samme när det är handlar om en man, samma när det är femininum, det är inget genusbesserwissande. Eller så är det det är.)

Jag spikar i väggen, hänger snett, hänger om, håller på tills en av tavlorna hänger rakt i förhållande till väggen och mitt i andra satsen, när Appassionatamusiken är som vackrast, bryts den av en fruktansvärd reklamröst som försöker sälja en Opel.
Jag avslutar Spotify och tar i stället fram – modern som jag fortfarande är – inspelningen på Youtube.
Men undrar – var, när och hur kommer notan?
Det finns ju som bekant ingenting som heter en gratis Appassionata.

Beethoven betraktas som en seriös kompositör, jag tänker på avskräckningeffekten som seriös-stämpeln kan ha på en oseriös musiklyssnare, jag tänker på Thomas Bernhard:
“jag gäller ju som seriös författare… I grund och botten är det ett mycket dåligt rykte. Hos mig skapar det ett absolut obehag.”

Christian Northeast.

Dagens dos av raseri som jag inte har tid med –
en notis på kultursida:
“Mahler fångar Bernhards malande.”
Jag tänker att Gustav Mahler skrivit en postum symfoni till Bernhards strofer, men det är en serietecknare vid namn Nicholas Mahler som gör grafisk roman av Thomas Bernhards mästerverk Gamla mästare.
“Hur Bernhards monotona malande tar sig ut illustrerat får tyska läsare veta i november”, står det på kultursidan.

Med vad rätt ett så svepande avfärdande av ett av de få författarskap som är värda besväret – Bernhards monotona malande?
Nu måste jag gå helgalen hela dagen med de nedsättande orden monotont malande inom mig.
Inte halvgalen som Werner Aspenström, en annan författare värd besväret, men som troligen inte betraktas som monomant malande.
It takes all kinds, tänker jag. Men vad hjälper det denna meningslöst malande dag.

Om man inte drömmer blir man galen,
men mitt i drömmen väcks man av förståndet,
som beställer en traditionell engelsk frukost.
Man får gå halvgalen en dag till.

Wittgensteins brorson kommer på Tranan i höst, jag sitter med förordet som måste vara klart före juni månads slut.
Annars blir det inget förord och gärna för mig.
Det är ju inte som om Wittgensteins brorson inte står för sig själv.

Orsaken till att Andhämtningen är med får man veta i förordet – om jag kan få ihop det.
Föregående mening kan betraktas som en så kallad teaser, cliffhanger – den sortens antydning, finns det inget bra uttryck för.
Vissa saker uttrycks bäst i original.
Det är ju inte som om man berövar ursprungsspråket dess ord.

Det är inte som om vi behöver påminnas om våra döda.
De döda lämnar oss inte i fred.
Deras födelsedagar är alltid deras födelsedagar.
Den blomstertid kommer inte.

Foto: Tommy Östlund.
Inne i stan är det bara lastbilsflak med skrikande studenter, jag pendlar mellan att oroa mig för att någon ungdom ska falla av och hoppas att någon ska göra det.
Ständigt denna strid mellan ond och god.

Det att det varit så glest här på hemsidan på senaste tiden har sina orsaker. Det handlar inte om att ingenting händer som är värt att notera, inrikespolitiskt, utrikespolitiskt, privatpolitiskt.
Något opolitiskt kommer jag inte på och skulle i vilket fall inte kunna formulera mig om det.
Ser senaste säsongen av Law and Order – Criminal Intent med Vincent D´Onofrio, denne store skådespelare som aldrig får manuskript på sin nivå.

Jag läser:
Roberto Bolaños nyutgivna bok med kortprosa.
Och David Foster Wallaces postumt publicerade och av redaktören mästerligt sammanfogade storverk The Pale King som jag läste ut i går och ska börja om från början med i kväll, den 16 juni 2011.

Det var inte för att han var cool och lyssnade på musik samtidigt som vi pratade på utdelningen av Ferlinpriset 1993.
Han hörde inte så bra och lurarna förstärkte ljuden utifrån, han hörde vad jag sa och lyssnade på det.
Axel var harmsen när jag fick negativ kritik av kritiker som enligt Axel inte lyssnade på vad jag skrev.
Han var på min sida.

Jag vet inte varför jag tänker på Axel Liffner nu, om han skulle fyllt år, vi hade inte den sortens relation.
Det kan bero på en förfrågan jag fick att skriva något med anledning av att det är femtio år sedan Nils Ferlin dog.
Femtio år, det låter inte så mycket jämfört med så mycket som hänt de senaste femtio åren.
Det var Axel som såg till att jag fick Ferlinpriset. Han hade själv fått det 1977 samma år som jag debuterade som poet med Dvärgen Gustaf.
Ferlinprispengarna har jag givetvis sedan länge gjort slut på, men en bronsbyst av Ferlin i basker har jag kvar. Och minnet av hur arg Axel Liffner blev när jag fick dålig kritik; det syns ju på bilderna vilken god människa han var.

Svartvita bilderna: Lütfi Özkök