Det var inte för att han var cool och lyssnade på musik samtidigt som vi pratade på utdelningen av Ferlinpriset 1993.
Han hörde inte så bra och lurarna förstärkte ljuden utifrån, han hörde vad jag sa och lyssnade på det.
Axel var harmsen när jag fick negativ kritik av kritiker som enligt Axel inte lyssnade på vad jag skrev.
Han var på min sida.
Jag vet inte varför jag tänker på Axel Liffner nu, om han skulle fyllt år, vi hade inte den sortens relation.
Det kan bero på en förfrågan jag fick att skriva något med anledning av att det är femtio år sedan Nils Ferlin dog.
Femtio år, det låter inte så mycket jämfört med så mycket som hänt de senaste femtio åren.
Det var Axel som såg till att jag fick Ferlinpriset. Han hade själv fått det 1977 samma år som jag debuterade som poet med Dvärgen Gustaf.
Ferlinprispengarna har jag givetvis sedan länge gjort slut på, men en bronsbyst av Ferlin i basker har jag kvar. Och minnet av hur arg Axel Liffner blev när jag fick dålig kritik; det syns ju på bilderna vilken god människa han var.
Svartvita bilderna: Lütfi Özkök