Jag hinner inte läsa artikeln om New York Public Library, måste skriva en artikel om kulturen i stort – för stort – och bland annat bristen på information om Middlemarch i svensk översättning på biblioteket.se

Time sensitive är ett vackert uttryck som inte blir någonting på svenska, det är ingen idé att ens försöka.
Det blir som den svenska textremsan på utländska filmer, senast Martin Scorseses Living in the material world, dokumentären om George Harrison – de borde inte ens försökt.
Mycket få svenskar som ser en DVD med den tystaste ex-beatlen hade saknat den textremsan, tvärtom.

Vad gäller de enstaka låneorden och uttrycken förstår man ofta betydelsen även när man inte riktigt förstår, för att man förstår det som står omkring.
Alla dessa låneord som berikar vårt vikingaspråk, ord som paraply eller besserwisser.
Låneord heter det.
Man stjäl inte ordet eller uttrycket från det språk det kommer ifrån.
Många engelskspråkiga tycker det är roligt att säga “tack” och “hej på dej”.
Så berikar vi varandras språk.
Berikar? När utbyte är ett så mycket bättre ord, mindre kommersiellt men då måste jag skriva om hela meningen, nej, rien ne va plus.

I Brasilien!
Det är den vanligtvis välinformerade Ricki Neuman i Svenska Dagbladet som uppenbarligen inte är informerad om att renässansen sedan länge pågått på denna plats och hos förlaget Ersatz, som redan har flera nya Zweigtitlar på gång. (Inte nya som i nya, Stefan Zweig har ju varit död sedan 1942, men böcker som kulturskymningsmässigt inte finns i tryck i Sverige.)
Jag hoppas att nästa Zweig på svenska blir The Post Office Girl. I översättning från originalets österrikiska tyska givetvis. Även om Rauch der Verwandlung inte betyder The Post Office Girl – Flickan på postkontoret, en perfekt titel på – om man kunde uttrycka det så brutalt – en perfekt roman.

Ola Wong i SvD 6 dec: Småskurkarna får ta smällen.

Jag vill tacka tidningen för att artiklar från pappersupplagan finns i nätversionen samma dag. Som den här recensionen av Martin Lagerholm, 8 dec 2011:
Thomas Bernhard i storform.

Jag väntar på den första snön, väntar och väntar, tills äntligen, i dag den nionde december, den är här och vilken besvikelse.
Några små ödsliga fläckar i det blöta, lite vitt i sandlådan på gården.
Inte som förra året när snöstormar lamslog tågtrafiken redan i oktober. Inte för att det krävs snöstormar för att lamslå tågtrafiken i Sverige på 2010-talet, det bara kändes inte så då.
Snö yrde in i tågvagnar, tågvärdar varnade avstigande passagerare för halka, omsorgsfullt roliga formuleringar i högtalare och plötsligt kände vi väldig gemenskap med varandra där i tågvagnarna, immiga fönster, snön som drev utanför, konduktörer, passagerare, husdjur, ett enda vi hela vägen från Västerås.

Snön på bilderna har ingenting med snön i oktober förra året att göra utom känslan.

På senaste tiden har jag läst i huvudstadspressen att det pågår en trend i Sverige, trenden är gråt.
Mig drabbar det när jag läser en artikel med rubriken Tuffare tider väntar världens flyktingar.
Rubriken klarar jag, det är när migrationsminister Tobias Billgren uttalar sig och säger att flyktingbördan bör fördelas jämnare inom unionen.
Det är ordet flyktingbördan som gör det.

Artikeln handlar om asylsystemen i EU-länderna, att ansvaret för asyl är ojämnt fördelat mellan länderna.
Migrationsministern hade alltså kunnat säga att det är ansvaret för flyktingarna som inte jämt fördelat, han säger bördan.

En sådan otrolig skillnad, delat ansvar, det är ok, men att stämpla dem som redan har för mycket att bära som börda är inte ok.

Tänk dig själv, Tobias Billgren, tänk dig helt enkelt att det är du som måste lämna allt du har, bli svindlad av människosmugglare, hopträngd i sjunkande båtar på havet, kvävd i containers, frysa ihjäl.
Tänk dig att du är ett barn som rycks upp ur sängen, du hinner inte ta med din nalle, du fattar inte vad som händer, tänk dig att du är barnets föräldrar och att du tillhör de lyckliga få som får asyl i ett land som Sverige och av migrationsministern i det landet redan är stämplad som börda.
Tänk dig det, Tobias, fast så fungerar det förstås inte.

Nobelfesten är över, rätt man vann.
Universum expanderar men världen här nere är likadan.

Miljonsatsning. SCA laddar med ny jaktstuga där direktörer från norra Europa ska få njuta av fjällnaturen och skjuta djur.
“Mat- och vinkällare, eget slakteri för jaktgästerna”.

46 miljarder i omsättning, Nordea.
“Det finns ett besvärande samband i tid mellan kriserna och Björn Nalle Wahlroos entré som ordförande i banken. Den elaka förklaringen är att bonuskramaren och lönsamhetsjägaren Wahlroos har gormat i örat på bankledningen vilket har pressat dem till att fatta felaktiga beslut.”
Affärsvärlden, sept 2011.
“För att uppnå erforderlig kostnadseffektivitet och lönsamhet krävs att antalet medarbetare minskar under 2011 och 2012 med cirka 2000.”

En gormande Nalle, cirka 2000 uppsägningshotade, en VD med 10 miljoner om året i lön får en lägenhet för 26 miljoner, universum expanderar, snart exploderar det.

“Naiva politiker bär skuld till Caremaskandalerna”,
Björn Schaerström (M):
“Regeringen skyller på luckor i skattesystemet och upphandlingarna men missar den verkliga orsaken.
Företagande handlar om maximal vinst och överlevnad.
Vägen dit går via maximala intäkter och minimala kostnader.
Minimal kostnad i praktiken är att spara på allt hela tiden…
Maximal vinst, bra upphandling och optimal vård är varandras motsatser, som olja och vatten.
Dagens situation beror inte på skattesystemet, upphandlingarna eller Carema.
Skulden ligger hos naiva politiker, som utan djupare insikt om kapitalismens drivkrafter och konsekvenser i praktiken, i övertro på marknadskrafterna, bäddat för lekstuga även där de inte hör hemma.
Man måste inte vara vänster”, slutar Björn Schaerström (M)
Men det finns sektorer som inte lämpar sig för kapitalismens vinstmaximering.

Anna Laestadius Larsson: Det är våra pengar, så låt oss ställa krav.

Thomas Bernhards kåserisamling Mina priser är vald till årets bok av flera litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.
Det är som om jag blivit vald till årets bok själv.

I saw a lot of lonely young
sailors who/they looked too
young to be so sad.
They reminded me of
young slender trees still
growing & painful

Scream –
You began and ended in air
but where was the middle?

Marilyn Monroe