Jag tänkte lägga ut länk till Johar Bendjellouls intervju med mig i Gomorron Sverige.
Men jag hittar bara halva intervjun, den senare delen. Och eftersom jag är säker på att allt intelligent och välformulerat jag sade blev sagt i första halvan så blir det ingen länk.
Dessutom – jag minns tydligt att jag gjorde citattecken i luften, inte en men flera gånger under intervjun. Och om det är något som kulturellt insatta mediamänniskor tycker är töntigt så är det citattecken i luften. Just den sortens kulturellt insatta mediamänniskor som då och då citerar just denna blogg på ett förlöjligande sätt, senast inleddes citatet med påståendet att jag morrar.
Morrar?

Jag ljög i Gomorron Sverige.
För att det är vad man gör i intervjuer, det är inte meningen men så
blir det.
Oundvikligen.
Det handlar inte om intervjuaren och inte om den intervjuade – det handlar om intervjusituationen.
Den intervjuade får en fråga.
Och så kommer ett svar farande.
Svaret behöver inte ha något med fakta att göra, det kan i bästa fall bli någon sorts närmevärde.

Där satt jag i Gomorron Sverige och bredde ut mig om att jag läst igenom alla mina böcker inför scenföreställningen som ska komma i vår.
Och det framstod som om jag kände mig missförstådd för mottagandet av bland annat Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån.
När jag inte alls är det.
Tvärtom.
Jag känner mig missförstådd för i stort sett allting annat i mitt publicistiska liv utom Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån; för Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån gick det nästan så bra som det kunde ha gått.
Den blev nominerad till Augustpriset men fick det inte, för det fick Björn Ranelid.

Vad jag kände och känner mig jättemissförstådd med är det att mina tre loggböcker uppfattas som småtrevliga kåserisamlingar utan större anspråk.
När anspråken är så stora som de kan bli.
De tre böckerna Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år och De från norr kommande leoparderna är något av det anspråksfullaste jag har gjort.
Böckerna hör ihop, teman flätas samman, titlarna är tagna från poeter som finns med i alla tre böckerna, det löper en linje från första sidan i första boken till sista sidan i den tredje boken.
De tre böckerna är ett verk på samma sätt som På spaning efter den tid som flytt med alla sina volymer är ett verk.
Det är tillåtet att nämna På spaning efter den tid som flytt utan att göra anspråk på att vara någon Proust.
Även om var och en som skriver på allvar måste göra det anspråket.
Något annat räcker inte.
Det är ändå för svårt.

Jag ber inte om ursäkt för att jag ljög den förträfflige Johar Bendjelloul rakt i ansiktet i Gomorron Sverige, jag bara fastslår att jag gjorde det.
Och nu är det en annan dag.

Min första bok?
När det är Peter Csihas bilder som gör den till den bok den är.

För länge sedan ombads några olika författare att välja sin favoritplats i Stockholm för en programserie i SVT som hette Fönsterbord.
Jag råkade bo på Östermalm och valde Fältöverstens köpcentrum för mitt Fönsterbord.
Läsare av den här sidan känner till mina känslor för Östermalmsnytt – nu har känslorna blivit besvarade och resulterat i en intervju gjord av en uthållig ung journalist vid namn Nathalie Nordenswan.
Jag som hatar intervjuer och nu gör jag intervjuer på – som man säger – löpande band.

I samband med intervjun för Östermalmsnytt letar jag fram min text till Fönsterbord, upptäcker att den inte duger men gör ändå några utdrag ur den här:

När ett träd faller i skogen och ingen är där faller trädet i tystnad.
När fallet hotar vid mitt tysta skrivbord går jag till Fältöverstens köpcentrum mellan Valhallavägen och Karlaplan.

Jag står vid skyltfönstret till djuraffären
där en
liten pyramid av råttor sover
travade mot glaset
en liten pyramid av ben och bisampäls
jag speglas.

Landet utan lov och Nåd & Onåd – idioternas bok är två av mina diktsamlingar som utgår från mina intryck av Fältöversten.

Jag står vid skyltfönstret till hälsokostaffären – tro hopp och hälsokost. Alla vill leva länge, men ingen vill bli gammal, glömsk och förkyld.

Handla eller inte handla – ärendena är förevändningar; målet måste ständigt uppfinnas, omformuleras.
På systembolaget – vin som bryter ner levern, på apoteket B-vitaminer som bygger upp den; bryta ner, bygga upp så går det till.

Utanför Fältöversten flyger kajorna i skymningen, ett stort mörkt moln som lyfter från fasta marken och uppåt, inte tvärtom som lönnlövet i Dagermans dikt – ”att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken.”
Kajorna lyfter, reser en smula från fasta marken mot himlen lämnande ett förvånat tomrum efter sig.
Fältöverstens köpcentrum har sin egen poesi, en poesi från vilket det poesiaktiga helt är bannlyst.

Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig:
Jag hatar att bli intervjuad.
Det finns ingenting som tar fram det sämsta hos mig som en intervjusituation, jag blir en floskelfabrik, ett löpande band med klyschor, en automat för plattityder.
Chockad hör jag mig analysera mina böcker, övermodigt formulera långsökta förklaringar
vad gäller avsikt och form, idéer och uppbyggnad,
Besserwisserdjävulen övermannar mig, jag har teorier om allt mellan kvantfysik och myskparfym, Albert Speer, Britney Spears.
Dagens popmusik.
Jag som inte ens vet om det heter popmusik längre.

En människa är inte summan av vad hon säger, ett plus ett blir inte två.
Det går inte ihop.
Det jag helst vill göra får jag inte gjort och det jag gör är inte det jag vill göra.
“Och likväl rör hon sig.”*/

*/
1633 ställdes Galileo Galilei inför rätta för sin teori om att solen roterar runt sin egen axel.
För att inte bli avrättad gjorde Galileo avbön och det var då han lär ha uttalat sitt:
”Eppur si mouve – Och likväl rör hon sig.”
Även om ingen med bestämdhet vet vad han sa.
Nu kan vem som helst säga utan risk att solen roterar runt sig själv.
Jorden roterar runt sig själv och runt solen; det roterar 2010 som det roterade 1633.

Dessa understreckare!
År efter år, i går den 4 november 2010, Romanläsning bästa skolan för statsmän av Carl Rudbeck.

När någonting inte fungerar med utrustningen, dator, skrivare, scanner, tangentbord, mus, jag blir alltid lika galen.
Nu är det skrivaren.
I dag får jag felmeddelandet att skrivaren inte är ansluten till datorn.
Jag går igenom inställningarna, jag installerar om skrivrutinerna, jag gör vad jag kan och ingenting hjälper.
Jag ska just kontakta datamannen när jag upptäcker att sladden inte sitter i.

Jag är glad att jag inte hann kontakta datamannen.
Det första som alla datamän på ett – man kan tycka – något nedlåtande sätt frågar när jag har dataproblem är om jag har kontrollerat att sladden sitter i.
Jag blir alltid väldigt arg (även om jag inte alltid visar det).
För att det alltid måste tas för givet att kvinnor i min ålder har dataproblem för att de är tekniska idioter.

“Sitter sladden i?”
“DET ÄR VÄL KLART ATT SLADDEN SITTER I.”

* * * * * * * * * * *

I går kväll läste jag ut Bolaños Distant Star om händelser i Chile i samband med Pinochets regim på 70-talet.
Om natten i Chile, utgiven av Tranans förlag, är en annan bok om Bolaños Chile, men det här är Estrella distante i Chris Andrews översättning.

Att säga att Bolaños böcker handlar om händelser i samband med militärjuntan i Chile eller andra händelser är fel, Bolaños böcker handlar hur de är skrivna, det som drabbar är hur han skriver, inte om vad.
Har jag tagit för givet.
Efter Distant Star gör jag inte det.
Jag känner människor som flydde till Sverige undan Pinochet, det Bolaño skriver om hur det var under militärjuntan i Chile når in till där mardrömmar kommer till och jag drömmer om tortyr och försvinnanden, poeter som mördare, allting dunkelt och hemskt och givetvis ingenting jämfört med det som Pinochets motståndare drabbades av.
Ändå.
Det är en svart natt och en dålig dag, jag är disträ och dum och kontrollerar inte att sladden som förbinder skrivaren med datorn sitter i.
Jag är en idiot.

En sten för Bessie Smith, en sten för Sherman Adams.

Jag läser att efterlevande till en teckningslärare i Edinburgh har hittat en nakenbild av Sean Connery som värderats till sin vikt i guld.
Sean Connery stod modell på Edinburgh College of Art när han var ung. Liksom den amerikanske Vietnamvägraren Sherman Adams stod modell på Konstskolan Idun Lovén där jag också stod modell för att betala mina lektioner, det var på 60-talet.

I dag, det är november år 2010 och jag går ner i källarutrymmet som hör till min – fortfarande för mig – nya lägenhet och tar fram krokierna från Konstskolan Idun Lovén.
Att Sherman Adams var svart syns inte på mina teckningar, han var inte svart, han var ljusbrun men han lär ha dött för att han inte fick vård för sin hudfärgs skull, det lär ha varit i Köpenhamn, en död inte olik Bessie Smiths.

Jag tänker på Sherman Adams.

Det finns några bilder från tiden när jag stod modell, inte på Idun Lovén, det här var hos en skulptör i Årsta, änkan efter skulptören hade hittat bilderna när skulptören dog.
Jag vet inte var bilderna har blivit av och sörjer det inte – något så bedrövat och generat som den nakna tjugoåring jag en gång var har jag aldrig sett.
Men det är klart att jag har.
Jag måste lära mig att vara mindre vårdslös med användningen av ordet aldrig.

Jag tänker på Sherman Adams.