En sten för Bessie Smith, en sten för Sherman Adams.
Jag läser att efterlevande till en teckningslärare i Edinburgh har hittat en nakenbild av Sean Connery som värderats till sin vikt i guld.
Sean Connery stod modell på Edinburgh College of Art när han var ung. Liksom den amerikanske Vietnamvägraren Sherman Adams stod modell på Konstskolan Idun Lovén där jag också stod modell för att betala mina lektioner, det var på 60-talet.
I dag, det är november år 2010 och jag går ner i källarutrymmet som hör till min – fortfarande för mig – nya lägenhet och tar fram krokierna från Konstskolan Idun Lovén.
Att Sherman Adams var svart syns inte på mina teckningar, han var inte svart, han var ljusbrun men han lär ha dött för att han inte fick vård för sin hudfärgs skull, det lär ha varit i Köpenhamn, en död inte olik Bessie Smiths.
Jag tänker på Sherman Adams.
Det finns några bilder från tiden när jag stod modell, inte på Idun Lovén, det här var hos en skulptör i Årsta, änkan efter skulptören hade hittat bilderna när skulptören dog.
Jag vet inte var bilderna har blivit av och sörjer det inte – något så bedrövat och generat som den nakna tjugoåring jag en gång var har jag aldrig sett.
Men det är klart att jag har.
Jag måste lära mig att vara mindre vårdslös med användningen av ordet aldrig.
Jag tänker på Sherman Adams.