När någonting inte fungerar med utrustningen, dator, skrivare, scanner, tangentbord, mus, jag blir alltid lika galen.
Nu är det skrivaren.
I dag får jag felmeddelandet att skrivaren inte är ansluten till datorn.
Jag går igenom inställningarna, jag installerar om skrivrutinerna, jag gör vad jag kan och ingenting hjälper.
Jag ska just kontakta datamannen när jag upptäcker att sladden inte sitter i.
Jag är glad att jag inte hann kontakta datamannen.
Det första som alla datamän på ett – man kan tycka – något nedlåtande sätt frågar när jag har dataproblem är om jag har kontrollerat att sladden sitter i.
Jag blir alltid väldigt arg (även om jag inte alltid visar det).
För att det alltid måste tas för givet att kvinnor i min ålder har dataproblem för att de är tekniska idioter.
“Sitter sladden i?”
“DET ÄR VÄL KLART ATT SLADDEN SITTER I.”
* * * * * * * * * * *
I går kväll läste jag ut Bolaños Distant Star om händelser i Chile i samband med Pinochets regim på 70-talet.
Om natten i Chile, utgiven av Tranans förlag, är en annan bok om Bolaños Chile, men det här är Estrella distante i Chris Andrews översättning.
Att säga att Bolaños böcker handlar om händelser i samband med militärjuntan i Chile eller andra händelser är fel, Bolaños böcker handlar hur de är skrivna, det som drabbar är hur han skriver, inte om vad.
Har jag tagit för givet.
Efter Distant Star gör jag inte det.
Jag känner människor som flydde till Sverige undan Pinochet, det Bolaño skriver om hur det var under militärjuntan i Chile når in till där mardrömmar kommer till och jag drömmer om tortyr och försvinnanden, poeter som mördare, allting dunkelt och hemskt och givetvis ingenting jämfört med det som Pinochets motståndare drabbades av.
Ändå.
Det är en svart natt och en dålig dag, jag är disträ och dum och kontrollerar inte att sladden som förbinder skrivaren med datorn sitter i.
Jag är en idiot.