Människor dör varje dag, jagas bort från sina hem, våldtas, barn skjuts, svälter ihjäl.
Det pågår, vi som inte är drabbade kan inte tänka på det oavbrutet, då skulle vi inte kunna leva våra små fredade liv.
Sedan är det de enstaka, tydliga katastroferna som inte går att förtränga, värja sig mot.
Estonia.
Den stora vågen Annandag jul 2004.
De anhöriga som väntar på flight AF 447 i terminal F på Charles de Gaulle.
Deras anhöriga som inte kommer att komma.

Före och efter,
det är den enda indelning som finns;
före och efteråt.

All vår vardagliga väntan, någon dröjer,
all vår ängslan.
Det som kunde ha hänt
och så händer det.

Den stora vågen kommer.
Allting blir tyngdlöst
tyst.

Det är efteråt.
Vi som är skonade skäms.
Vi är här,
vill vi säga.
Utan att begränsa vad vi menar med här.

Före – efteråt.
Det enda som finns
är det omätbara avståndet mellan
innan det hände
och när det har hänt.

Vi som blev skonade –
ska vi känna lättnad?

Är det någonting jag kan göra?
Nej.

Sorgen är enskild och personlig,
sorgen är odelbar, hel.

Världen kan bara fortsätta
som om någonting hänt.

Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.

I en gammal skrift med svenska författares texter till det svenska folkbiblioteket hittar jag följande korta text undertecknad med mitt namn:

“Biblioteket har räddat mitt liv.
Inget mer med det.
Inga metaforer.
Hade inte biblioteket varit öppet hade jag varit död.
Ensamhet, självmord eller gänget med thinnertrasorna och vapnen – böckerna blev mitt gäng, jag är inte utestängd.
Mitt hat har någonstans att hålla till där det inte utgör någon fara.”

Hatet från när jag var ung har gått över, jag har hatat klart.
Men utan böckerna går det inte.

I klostren i det gamla Ryssland gjordes bläck enligt följande recept:
Bark från ek eller ask samlas, kokas i kopparkärl till dess dess vattnet ångat bor. Saven fylls på och kokas på svag värme tills det tjocknar. Blandas med järnskrot kokat i ättika eller kålsoppa.
Massan mals, silas och blandas med honung, öl eller rödvin, hälls upp i kärl för förvaring i mörker, där det får stå i fyrtio dagar under ständig omröring – annars blir det mögligt.

Sedan är det dags att pröva skrivdugligheten.
Tränger bläcket igenom papperet blandas det med lite körsbärsklister samt ingefära och kryddnejlikor.

En skrivare i ett kloster i Ryssland på femtonhundratalet fick inte föra pennan om han inte själv hade tillverkat sitt bläck.
Det var självklart att det var en han.

Jag dammsuger mina gamla böcker med dustbustern, den lilla handdammsugaren som är min bästa vän.
Med mina gamla böcker menar de böcker jag genom åren skrivit själv.
Jag tänker lägga dem i plastboxar och ta ner i källaren, jag orkar inte
se dem, alla nervsammanbrott över korrekturfel och komman,
all panik över det som blev och det som inte blev.
Men så bläddrar jag i Det är fortfarande ingen ordning på mina papper
från 2003 och hittar Praktisk psykologi 1 till 5.

Praktisk psykologi 5:

En kvinna skriver till den psykologiske rådgivaren på en aftontidning i Stockholm.
Kvinnan drivs av en fruktansvärd oro, hetsarbetar och kedjeröker, tar
piller och dricker.
När hon väntar på bussen går hon fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Jagande från en konstruerad uppgift till nästa lika konstruerade uppgift
kan hon aldrig slå sig till ro och koppla av.
Bara finnas till.
Hon lider fruktansvärt av sitt liv, vet inte hur hon ska stå ut.
Hon står inte ut.

Den psykologiske rådgivaren ger henne rådet att vara glad att hon
får så mycket gjort.

Det absolut nödvändiga med att respektera sig själv liksom andra.
Att aldrig tänka – det är ju ingen här.
Att aldrig ursäkta sig med att ingen ser.
Det är ju ingen här!
Det är ju ingen som ser!
När du själv är där.
Liksom jag är här.
Våra närmaste.

Hela blågula laget har vimsat bort sig.
Alla tog fel gate – de förlorar helt sin identitet när de är i grupp.
Bara traskade på gruppmässigt, fel säkerhetskontroll, fel biljettkontroll.
De borde ha stoppats men eftersom de ser så menlösa ut var det ingen som reagerade.
Och nu är de i ett främmande land där ingen pratar språket och bagaget någon helt annanstans.
En inföding i det främmande landet tog bilden med sin mobil för att den aldrig hade sett något liknande. Och vilket konstigt språk:
Foppatofflor! Liten latte med lock! Nordöstra Svealand och sydöstra Norrland, södra Götaland. Vind från nordväst. Nederbörd!

Ur Det är fortfarande ingen ordning på mina papper.

Under en period i mars år 2000(*) livnär jag mig enbart på små gröna grodor. Ett halvt kilo om dagen. Uppdelat på tre lika stora portioner – frukost, lunch, middag. Grodorna noggrant upplagda i en skål.
De små gröna grodorna är en av många sorters så kallat plockgodis; det är inte bara jag som köper plockgodis och inte bara barn och ungdomar –
ensamma män gör det, män i alla åldrar som handlar ensamma.
Inte kvinnor.
När kvinnor köper plockgodis är det till barn som skriker i sittvagnar, kvinnor som tagits gisslan av sin avkomma och köper ormar och sega råttor för att få en frist.
Ungarna skriker ändå.
Jag markerar mitt missnöje med de i sina sittvagnar skrikande barnen genom att blockera tillgången till plockgodiset och inte lämna över skopan till mammorna. Sedan skyfflar jag sakta de små gröna grodorna, en efter en ner i den för ändamålet avsedda glatt mönstrade papperspåsen.
Stänger påsen genom att vika ihop öppningen, först ett rakt dubbelt vik och sedan ett triangelformat som jag omsorgsfullt viker ner och ihop.
Origami kallas ett japanskt sätt att vika papper, det var mycket origami i barnprogram på sjuttiotalet, sedan försvann det tills det en dag – utan annat samband än påsen – dyker upp vid plockgodiset på Konsum i Stureby.

Trots alla bevis på motsatsen framhärdar jag i övertygelsen om att människan har en – om än inskränkt – fri vilja och ett – om än minimalt – personligt handlingsutrymme.
Alltså bestämmer jag mig för att sluta med de små gröna grodorna och det gör jag.
Det är som att sluta röka.
En rökare gör det varje dag.
Varje groda den sista.
Origami.

(*)
…mars år 2000.
En månad före Finistère.
Och nu är det två och halvt år efter Finistère.
Hade det varit bättre om jag stannat i Stureby med mina små gröna grodor?
Om jag aldrig funnit och förlorat mitt Finistère?
Den gamla frågan – är det bättre att ha varit med om det eller inte?

Hello from Amazon.com

We´re writing to confirm that we have processed your refund for
USD 9.37 for the above-referenced order.

We hope this is a satisfactory resolution for you. However, if you have any questions or concerns, please use this link to contact Customer Service.

Thank you for shopping at Amazon.com

Amazon.com
Earth´s Biggest Selection