Ur Det är fortfarande ingen ordning på mina papper.
Under en period i mars år 2000(*) livnär jag mig enbart på små gröna grodor. Ett halvt kilo om dagen. Uppdelat på tre lika stora portioner – frukost, lunch, middag. Grodorna noggrant upplagda i en skål.
De små gröna grodorna är en av många sorters så kallat plockgodis; det är inte bara jag som köper plockgodis och inte bara barn och ungdomar –
ensamma män gör det, män i alla åldrar som handlar ensamma.
Inte kvinnor.
När kvinnor köper plockgodis är det till barn som skriker i sittvagnar, kvinnor som tagits gisslan av sin avkomma och köper ormar och sega råttor för att få en frist.
Ungarna skriker ändå.
Jag markerar mitt missnöje med de i sina sittvagnar skrikande barnen genom att blockera tillgången till plockgodiset och inte lämna över skopan till mammorna. Sedan skyfflar jag sakta de små gröna grodorna, en efter en ner i den för ändamålet avsedda glatt mönstrade papperspåsen.
Stänger påsen genom att vika ihop öppningen, först ett rakt dubbelt vik och sedan ett triangelformat som jag omsorgsfullt viker ner och ihop.
Origami kallas ett japanskt sätt att vika papper, det var mycket origami i barnprogram på sjuttiotalet, sedan försvann det tills det en dag – utan annat samband än påsen – dyker upp vid plockgodiset på Konsum i Stureby.
Trots alla bevis på motsatsen framhärdar jag i övertygelsen om att människan har en – om än inskränkt – fri vilja och ett – om än minimalt – personligt handlingsutrymme.
Alltså bestämmer jag mig för att sluta med de små gröna grodorna och det gör jag.
Det är som att sluta röka.
En rökare gör det varje dag.
Varje groda den sista.
Origami.
(*)
…mars år 2000.
En månad före Finistère.
Och nu är det två och halvt år efter Finistère.
Hade det varit bättre om jag stannat i Stureby med mina små gröna grodor?
Om jag aldrig funnit och förlorat mitt Finistère?
Den gamla frågan – är det bättre att ha varit med om det eller inte?