Människor dör varje dag, jagas bort från sina hem, våldtas, barn skjuts, svälter ihjäl.
Det pågår, vi som inte är drabbade kan inte tänka på det oavbrutet, då skulle vi inte kunna leva våra små fredade liv.
Sedan är det de enstaka, tydliga katastroferna som inte går att förtränga, värja sig mot.
Estonia.
Den stora vågen Annandag jul 2004.
De anhöriga som väntar på flight AF 447 i terminal F på Charles de Gaulle.
Deras anhöriga som inte kommer att komma.
Före och efter,
det är den enda indelning som finns;
före och efteråt.
All vår vardagliga väntan, någon dröjer,
all vår ängslan.
Det som kunde ha hänt
och så händer det.
Den stora vågen kommer.
Allting blir tyngdlöst
tyst.
Det är efteråt.
Vi som är skonade skäms.
Vi är här,
vill vi säga.
Utan att begränsa vad vi menar med här.
Före – efteråt.
Det enda som finns
är det omätbara avståndet mellan
innan det hände
och när det har hänt.
Vi som blev skonade –
ska vi känna lättnad?
Är det någonting jag kan göra?
Nej.
Sorgen är enskild och personlig,
sorgen är odelbar, hel.
Världen kan bara fortsätta
som om någonting hänt.
Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.