Familjen Tejp kommer att komma tillbaks.
Jag vet bara inte hur.
De har det så svårt med krisen, alla praktiska problem som tränger in i
deras redan komplicerade familjestruktur.
Jag måste hitta någon ljuspunkt åt dem.
Men var och vad?

De har i alla fall varann.
Så länge det varar, tänker pappa Tejp med sin alarmistiska läggning,
det här nya viruset och baby Tejp med sitt överkänsliga immunsystem, laktosintoleransen, koliken.

Anfall av svenskhet i franska media, 6 sidor Noomi Rapace i Libération och 8 sidor Lisbeth Salanderinspirerat modereportage med tatuerade fotomodeller i sadomasochistiska kläder om man nu kan kalla det kläder.

Jag vet inte om jag ska skämmas eller vara stolt.

Giacomettiad
av Werner Aspenström

Jag har legat vaken hela natten.
Återkom med era ansikten i morgon
eller längre fram, efter krigen,
gärna i Paris!
Jag har legat vaken hela livet.
Vi kommer aldrig att lyckas,
lova mig det!

När Werner Aspenström, den store poeten, hade dött blev jag ombedd att skriva något om hans författarskap och det gjorde jag.
Jag skrev bland annat om snön hos Aspenström – snöbrev, snölegend, snöleopard, violinerna under snön, snöflingans oregerlighet, den enskilda snöflingan i den allmänna snön.
“Lätt som en snöflinga är Aspenströms nedslag”, skrev jag, “men avtrycket tungt.”

Det är tolv år sedan, men hur tungt Aspenströms nedslag är visste jag inte förrän härom dagen när jag – efter sedvanligt tvekande och tvivel – måste bestämma titeln till min nya bok.
Efter Szymborska: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Majakovskij: Kom och hälsa på mig om tusen år, skulle Aspenström vara perfekt.
“Bara att plocka första bästa rad”, tänker jag.
Jag tänker fel.
Det är aldrig den första som är den bästa, det är en kliché, det är lättja – den enda dödssynd som är namnet värd.

När jag nu öppnar Aspenström är det inte snöflingans skimrande vita lätthet jag ser, det är svärtan, sorgen, främlingskapet i tiden och bland människorna, hemlängtan till hässjor som inte längre finns, det är gator som börjar gunga, underliga vindkast, underliga flickor som går i sjön. Det är påfåglar som exploderar, det är snigeln med sina obefintliga anlag för tåspetsdans och sin allmänt slemmiga natur, det är trastar som sjunger sångens död. Det är annars svårantända vatten som börjar brinna, det är tid som inte läker tidens sår – saknas sol, saknas ödlor.

Jag måste alltså – som vanligt – börja om från början igen, jag måste nollställa mig, tillbaka till ruta ett och jag ställer den för all läsning grundläggande och obesvarbara frågan:
Är det läsaren eller det lästa som blir läst?

Boken ska i vilket fall heta:
De från norr kommande leoparderna

Jag önskar jag hade något positivt att berätta om hur familjen Tejp
har det men inte som det ser ut nu.
Det skulle i så fall vara att den på grisarna skyllda influensan inte
smittar från Tejp till Tejp och att viruset – till skillnad från den
ekonomiska krisen – är på tillbakagång.

Föräldrarna Tejp oroar sig, sover dåligt, pratar problem.
Försöker få hjälp av handläggarna men det vet man ju hur det är, köer och nedskärningar, prognoser som bara pekar neråt och ännu mer ner.

Mamma och pappa Tejp vill skona barnen men det går inte, oron är
för stor.
Barnen mår dåligt, drömmer mardrömmar och skolkar.

Trillingarna ljuger och mobbas, de lovar föräldrarna att vara barnvakt
men i stället sitter de med sina dataspel och aldrig att Grön får vara med.
Och den stackars baby Tejp med sitt otröstliga magknip – koliken, laktosintoleransen.

Det ser inte bra ut för familjen Tejp och det är mitt fel.
Hade jag inte startat utrensningen av gammalt kontorsmaterial
hade familjen Tejp fått leva i lycklig undanskymdhet, i trygghet och i fred.
Jag känner mig som Radovan Karadzic, Slobodan Milosevic eller Vidkun Quisling, den norske nazisten som
svek sitt folk och förrådde sitt fosterland.

Jag blev tvungen att gå till den kolossala tandläkaren igen, orkade inte leta reda på en ny, tänkte att om tandläkaren ger mig en ny tid trots mitt osammanhängande beteende på multimediavaruhuset, vet han vad han ger sig in på.
Jag gick dit med min ömmande visdomstand och det gick bra.

Tandläkaren var större och mer lik en gigantisk George Clooney än någonsin, solbränd med vita tänder. Det är inte som med frisörer att de själva är fula i håret, tandläkare har vackra vita tänder även om resten sällan är lika imponerande som hos min tandläkare.

Det lyckade tandläkarbesöket resulterar i en tanke – jag trivs inte i staden där jag bor men jag ska vara glad att det är i Frankrike och inte i Sverige. Bodde jag i Sverige skulle jag inte våga skriva om min svenska tandläkare, grannarna, personalen på posten eller damen i tidningsaffären.
Någon skulle kunna ta åt sig, bli sårad eller smickrad på ett felaktigt sätt.
Som det nu är känner jag mig säker på att ingen framför till tandläkaren vilken skräck jag haft för honom men att den från och med i dag är botad.
Att han ser ut som en jättestor George Clooney – det måste han veta, det måste varenda kvinnlig patient före mig ha sagt eller på annat sätt gjort uppenbart.

Min visdomstand bedömde han som åtkomlig för ingrepp, begraven i käkbenet och med nervtrådar fastsurrad som den är.

För den som orkar intressera sig – ännu en bok om Larkin och Osborne och Kingsley Amis och de andra grabbiga gubbarna i brittisk litteratur.

Svenskar som läser en helgbilaga om hur jag har det i lägenheten i staden där jag bor vid Atlanten ringer och skickar e-post med gratulationer till vilken lycklig människa jag måste vara.
De som vet hur jag vantrivs och läser artikeln måste tro att jag har blivit vansinnig och det har jag ju också – en så olycklig människa är jag i lägenheten i staden där jag nu bor.
Jag lever på antidepressiva piller, min utsikt är saboterad av ett sinnessjukt esplanadprojekt och de enda jag umgås med är några tejprullar som jag kallar för familjen Tejp.

Foto: Susanna Hellberg

När framtiden ser som mörkast ut slår nostalgifällan igen.
Familjen Tejp sitter och bläddrar i gamla familjealbum och försöker smälla i sina historielösa barn att på gammelfarfars- och morföräldrarnas tid var allting bra, full rulle på kontoren, ingen digitalisering, inga hot.
Om golvdrag, polio, missväxt, vägglöss, Koreakriget, Hiroshima och Shirley Temple – inte ett ord.
Men barnen Tejp lyssnar varken till tystnad eller ord – trillingarna med sina dataspel, den adopterade Grön alltmer besatt av att söka sina rötter och baby Tejp – vad kan en tejprullebaby på två och en halv månad förstå av föräldrarnas längtan efter enklare tider – karbonpapper och Remington-skrivmaskiner, stenografiblock, sekreterare i strumpor med söm och kanslister med ärmhållare och slips.