Jag blev tvungen att gå till den kolossala tandläkaren igen, orkade inte leta reda på en ny, tänkte att om tandläkaren ger mig en ny tid trots mitt osammanhängande beteende på multimediavaruhuset, vet han vad han ger sig in på.
Jag gick dit med min ömmande visdomstand och det gick bra.
Tandläkaren var större och mer lik en gigantisk George Clooney än någonsin, solbränd med vita tänder. Det är inte som med frisörer att de själva är fula i håret, tandläkare har vackra vita tänder även om resten sällan är lika imponerande som hos min tandläkare.
Det lyckade tandläkarbesöket resulterar i en tanke – jag trivs inte i staden där jag bor men jag ska vara glad att det är i Frankrike och inte i Sverige. Bodde jag i Sverige skulle jag inte våga skriva om min svenska tandläkare, grannarna, personalen på posten eller damen i tidningsaffären.
Någon skulle kunna ta åt sig, bli sårad eller smickrad på ett felaktigt sätt.
Som det nu är känner jag mig säker på att ingen framför till tandläkaren vilken skräck jag haft för honom men att den från och med i dag är botad.
Att han ser ut som en jättestor George Clooney – det måste han veta, det måste varenda kvinnlig patient före mig ha sagt eller på annat sätt gjort uppenbart.
Min visdomstand bedömde han som åtkomlig för ingrepp, begraven i käkbenet och med nervtrådar fastsurrad som den är.