När Werner Aspenström, den store poeten, hade dött blev jag ombedd att skriva något om hans författarskap och det gjorde jag.
Jag skrev bland annat om snön hos Aspenström – snöbrev, snölegend, snöleopard, violinerna under snön, snöflingans oregerlighet, den enskilda snöflingan i den allmänna snön.
“Lätt som en snöflinga är Aspenströms nedslag”, skrev jag, “men avtrycket tungt.”
Det är tolv år sedan, men hur tungt Aspenströms nedslag är visste jag inte förrän härom dagen när jag – efter sedvanligt tvekande och tvivel – måste bestämma titeln till min nya bok.
Efter Szymborska: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Majakovskij: Kom och hälsa på mig om tusen år, skulle Aspenström vara perfekt.
“Bara att plocka första bästa rad”, tänker jag.
Jag tänker fel.
Det är aldrig den första som är den bästa, det är en kliché, det är lättja – den enda dödssynd som är namnet värd.
När jag nu öppnar Aspenström är det inte snöflingans skimrande vita lätthet jag ser, det är svärtan, sorgen, främlingskapet i tiden och bland människorna, hemlängtan till hässjor som inte längre finns, det är gator som börjar gunga, underliga vindkast, underliga flickor som går i sjön. Det är påfåglar som exploderar, det är snigeln med sina obefintliga anlag för tåspetsdans och sin allmänt slemmiga natur, det är trastar som sjunger sångens död. Det är annars svårantända vatten som börjar brinna, det är tid som inte läker tidens sår – saknas sol, saknas ödlor.
Jag måste alltså – som vanligt – börja om från början igen, jag måste nollställa mig, tillbaka till ruta ett och jag ställer den för all läsning grundläggande och obesvarbara frågan:
Är det läsaren eller det lästa som blir läst?
Boken ska i vilket fall heta:
De från norr kommande leoparderna